PappaTor

För två år och två dagar sedan träffades jag och Linn för första gången, igen (den absolut första gången vi träffades räknas inte eftersom vi inte prata med varandra den gången).

Den gången för två år och två dagar sedan hade vi redan känt varandra i 8 månader, och dessutom hunnit med att förälska oss på distans för att sedan såra varandra ganska grovt. Därför var det också ganska så konstigt att träffas. Hur träffar man någon för första gången om man har en så lång och konstig historia?

Svaret är fotboll. Vi träffades först hemma hos mig, där vi tittade på en halvlekt Manchester United-fotboll. Fotboll var nog en ganska bra idé, för det gav oss något att stirra på när ingen av oss riktigt kunde komma på vad vi skulle prata om. Jag tror dessutom att jag försökte lätta upp stämningen med lite öl, men Linn ville inte ha någon. Stor utmaning för mig att försöka flirta med en tjej i nyktert tillstånd.

Efter en halvlek Manchester United fortsatte vi till Råsunda, där vi såg AIK prestera en riktigt tråkig förlustmatch mot Helsingborg. Men det var ganska så kallt, så det var ett bra läge för en manlig man att lägga armen om sin kvinna. Eller för en lite förvirrad och spiknykter kille att peta en söt tjej på ryggen lite utan att veta riktigt hur man gör.

Missnöjda efter matchen åkte vi tillbaks hem till mig, där jag lovade att få Linn på gott humör igen. Allt genom en film där jag lovade att en av karaktärerna var en 100%-ig kopia av Linn:
.
Bättre komplimang finns väl inte?

Komplimang eller inte, när solen gick upp igen dagen därpå var Linn fortfarande kvar. Och sedan dess har det varit hon och jag. Och det är jag glad för.

Jag älskar dig Linn. Och våra två år tillsammans har varit helt underbara.

PappaTor och Emilia badar badkar:


Emilia leker på golvet:


Emilia på Picnic med familjen:

23/3 - Natt, morgon och värkar
Jag hinner knappt somna på söndagkvällen förrän jag varknar igen. Linn ligger och knappar på mobilen och stånkar runt fram och tillbaks i sängen. Måste du spela nåt jävla mobilspel bara för att du inte kan sova, är min första tanken. Men ju mer jag vaknar till märker jag att det något som inte riktigt stämmer. Linn försöker inte ens sova. Tvärtom springer hon upp fram och tillbaks till badrummet, och flåsar som en blåsbälg var och varannan minut. Kan det vara på gång?


Nästa gång Linn går ut ur rummet kollar jag upp SLs buss- och tunnelbanetider så att jag kan åka och hämta bilen om den behövs. Den behövs, och någon gång strax efter 2 på natten står jag och väntar på nattbussen i kista centrum.

Vid 6-tiden på morgonen har vi klockat Linns värkar tillräckligt länge, och efter att ha pratat med BB bestämmer vi oss för att åka in. Det verkar vara någonting på gång. Så jävla ont som Linn har måste det ju vara någonting på gång.

På BB håller de dock inte med oss, Linn är inte mer än 2 cm öppen, och det är 2 cm mindre än vad hon måste vara för att få läggas in. Men för att hon har så pass ont och har värkar så pass ofta får vi ändå stanna en stund till. Äta lunch och sen göra en undersökning till, men tyvärr även denna med samma resultat. 2 cm.

23/3 - Natt och BB
Klockan närmar sig sig 21, och efter att ha sovit någon timma gör Linns värkar ännu mycket ondare än tidigare. Det är så att jag riktigt håller andan varje gång hon får en värk. Mår så dåligt av att se henne ha ont, och tycker så synd om henne som inte kan få någon som helst vila eftersom värkarna kommer så tätt.


Någon gång runt 22 på kvällen är vi tillbaks på Danderyds sjukhus, och när det är dags för undersökning håller vi tummarna för att något ska hänt. Att Linn ska vara öppen de 4 cm som innebär att det inte finns någon återvändo.

Men undersökningen visar att det inte har hänt något alls. Fortfarande 2 cm. Det kändes verkligen som ett slag i magen. Dessutom vill barnmorskan helst att vi åker hem och försöker vila några timmar inför förlossningen. Det känns som en spark mellan benen.

Tack och lov förstår barnmorskan att vi inte orkar åka hem, att Linn har för ont för att kunna vila om vi åker hem. Så istället får hon en spruta morfin för att kunna k oppla bort smärtan, och sen lämnar som oss att försöka sova i ett mörkt rum. Mormor Lena får sätta sig ute i väntrummet.


Efter dryga halvtimman har morfinet äntligen effekt, och Linn hamnar i någon slags sömnliknande status. Först tror jag inte att jag ska kunna sova, men när jag märker att Linn faktiskt klarar sig däckar jag och sover supergott.


24/3 - Morgon och förlossning.
Efter att ha vaknat vid halv-femtiden och ätit en supertidig frukost är det dags för undersökning igen. Klockan är nu ungefär 7, och även fast vi hoppas att något ska ha hänt under natten är det svårt att hålla humöret uppe. Värkarna gör enligt Linn inte ondare nu är tidigare. Dessutom har hon ju haft värkar så länge så vad gör några timmar exta egentigen?

Några timmar extra gör tydligen mycket, för när jag får komma in på rummet igen efter undersökningen så är det full fart. 7 cm öppen, och dags att flytta öven oss till ett rum med lustgas och förlossningsprylar. Mormor Lena som fått sova hela natten i soffan i väntrummet placeras i väntrummet igen.


På förlossningsrummet går tiden plötsligt väldigt fort. Centimetrarna kommer och går, och plötsligt är Linn helt öppen med riktigt krystvärkar.

Precis hur förlossningen gick till tänker jag inte skriva. Linn kanske skriver en förlossningsberättelse och lägger i sin blogg.

Vad jag dock minns är att Linn var helt otroligt duktig. Tror aldrig att jag har varit så imponerad av någon någonsin tidigare, och jag tror aldrig att jag kommer att bli så imponerad av någon igen. Helt fantastiskt att se hur stark hon var när hon med sina sista krystvärkar klämde ut vårt lilla mirakel. Folk brukar skriva om urkrafter som släpps fram med de sista värkarna. Men jag tycker att urkrafter är fel ord. Det var Linns krafter. Och vilka krafter.

Och sen helt plöstligt var hon där, vår underbara lilla Emilia. Jag hade aldrig trott att det skulle vara så underbart att se henne. Jag har till och med undrar om jag verkligen kommer att älska henne sådär mycket som alla säger att man älskar sitt barn. - Men när hon väl låg där, då var det inget snack som saken längre. Oj så vacker. Oj så underbar. Så vacker att tårarna började rinna direkt. Fantastisk. Fantastiska bäggetvå, mamma och dotter. Mina två tjejer.


24/3 - Eftermiddag, kväll och läskigt att vara förälder.
Att ha blivit förälder är helt underbart, men trött som man är efter en förlossning är det inte helt busenkelt. Tvärtom kan det bli riktigt läskigt. Hur gör man för att få en underbara lilla älskling att överleva egentligen? Hon som är så liten och konstig? Hon som man inte förstår ett ord av vad hon säger?

Inte kändes det lättare av att barnmorskan som hade kvällspasset, och som skulle lära oss lite om hur man tar hand om en unge, visade sig bara en riktig avdankad surkärring. Mitt i natten stormade hon in. Slet på Emilia en massa kläder, och lindade in henne superhårt i en filt. Precis så som vi fått lära oss att inte ska göra (och precis så som alla barnmorskor vi pratade med efteråt sa att man inte skulle göra).


En riktig idiotkärring råkade vi på alltså, och i efterhand har det varit lätt att skratta år henne. Men just då fick man lite ångest av att fan vilken dålig förälder jag är.

25/3 - Första heldagen med bebis.
Sina första 24 timmar gjorde Emilia inte mycket mer än sov. Och bajsade. Mellan 00.00 och 03.00 höll hon mig vaken med ett mer eller mindre konstant bajsande. Hur man bytte blöjade hade jag inte en aning om första gången, men efter att ha frågat (en ny och mycket snällare) barnmorska om hjälp gick det riktigt bra. Fem blöjor på en natt, och betydligt mycket bättre självförtroende eftersom jag lärt mig att ta hand om Emilia lite.

Tisdagen innehöll utöver blöjbyten också en hel del amning, något som Emilia och Linn visade sig vara riktiga mästare på.

Skönt så. Mycket lugnare och bättre självförtroende så. Mycket lättare att tro på oss som föräldrar.


26/3 - Hemgång
Efter att ha spenderat två nätter på BB Stockholm var det dags att åka hem igen på torsdagsförmiddagen. Men först råkade vi på ännu ett problem. Hur knöglar man in en bebis i en bilbarnstol?

Först frågade vi en barnmorska, men hon visste inte. Istället sprang hon iväg och hämtade en annan pappa som hade barn sedan tidigare. Världens längsta man såg vi direkt att han var, och någon minut senare visste vi också att han kunde det här med bilbarnstolar, eftersom Emlia satt tryggt inpackad i stolen.. men hur gjorde han egentligen?

Väl hemma väntade mormor Lena, som lagat en massa god mat åt oss köttfärssås, fläskkotletter och kyckling-nånting. Toppen för oss som varken hade tid eller lust att laga någon mat de första dagarna.

26/3 - 30/3 - Hemma med Emilia.
Varje dag här hemma känns det som att det har hänt massor, men riktigt vad är det svårt att komma ihåg såhär efteråt. Något som dock är väldigt säkert är att Emilia blir mer och mer underbar för varje dag. En helt otrolig liten flicka som man bara älskar ihjäl sig över.

Några saker jag minns, och hänt är iaf..
- Vårt första dygn hemma fick Linn inte sova mer än några enstaka timmar eftersom Emilia är så väldigt sugen på tuttar hela tiden. Det löste vi genom att köpa en bröstpump på apoteket, som gör att jag kan vara vaken några timmar på natten och mata Emilia då. På det sättet har Linn fått sova två hela natten (inatt och natten innan).
- När vi kom hem ville Emilia absolut inte sova någon annanstans än i min eller mamman famn. Och där sover hon fortfarande bäst. Men under de senaste dagarna känns det som att hon har blivit mer trygg med oss, och därför accepterar hon att sova själv bättre och bättre. Om någon natt kanske både jag och Linn kan sova i sängen samtidigt (numera sitter jag vaken halva natten o kollar på actionfilmer medan Emilia ligger o sover på mig, sen vid 4-5-tiden väcker jag Linn som tar över).

Dessutom så har Emilia lärt sig att lyfta på nacken och att vända sig. Vilken utveckling!