PappaTor

Nu har jag svaret.

Noramarken är precis vad det låter som. En marknad med svampbob-ballonger, doshe-gabbana-kläder och marknadsgodis. Det är varken roligt eller tråkigt. Det är en massa människor som trängs för att titta på saker som egentligen.. ja.. inte är särskilt intressanta.

Gårdagens bästa var utan tvekan Svampbob-ballongen som vi gick och höll i handen hela tiden. En liten pojke stod och stirrade på oss i flera minuter. Kom närmare och närmare ballongen, och såg gladare och gladare ut. Jag ville ge ballongen till honom, men jag vågade inte. Det var ju Linns svampbob, och det var först när den lilla pojken försvunnit jag fick veta att hon också velat ge ballongen till honom. Vi hittade honom aldrig igen. Det sista vi såg (och hörde) av honom när han tog sin pappa i handen och började sjunga "svampbob fyrkant, svampbob fyrkant, svampbob fyrkan".

Gårdagens bubblare var DVD-försäljningen. 39kr per film. Tyvärr sprack bubblan i och med att jag varken hittade Clint Eastwood eller Jean-Claude van Damme.

Botten då? Jo, alla människor. Vad gör alla människor på en tramsig marknad egentligen? Gör plats för mig istället så att jag kan se lite bättre.

Bortsett från marknaden hälsade vi på Linns mormor. Hon bjöd på kokos-toppar. Sen gick vi på bio och såg The Dark Knight igen. Jag tror att Linn är kär i antingen Jokern eller Batman. Kanske båda? Jag får se upp så att hon inte lämnar mig för en kortlek.

Dom senaste månaderna har jag fått höra massor om den - Noramarken alltså. Det finns marknadsgodis, som blir dåligt om man inte äter det inom dom första två timmarna. Det finns svampbob-ballonger som man ska köpa till sina flickvänner. Det finns doshe-gabbana-kläder och andra falska märkeskläder.

Men vad är det här med Noramarken egentligen för någonting? Bara att läsa ut att Noramarken egentligen står för Nora Marknadsdagar tog mig ett par veckor. Först tänkte jag marken som Nora ligger på. Well jo, visst finns det mark i Nora, tänkte jag - men vad är det med den då?

Nu börjar jag förstå lite mer. Jag har sett ett gammal ång-lok tuffa förbi utanför fönstret. Och sett en skylt ute i skogen när vi körde hit igår. Men vad är det här egentligen?

Svaret kommer om någon timma, när jag återvänt med marknadsgodis, svampbob och doshe-gabbana.

Kom att tänka på något jag pratat om i hur många år som helst, men som jag aldrig riktigt har kommit igång med. Det är att skriva barnsagor, eller kanske hela barnböcker. Sånadär gulliga, söta och lagom knäppa historier som barn tycker om. Jag tror att det skulle vara roligt att göra.

För jag menar, jag kan skriva. Bra till och med. Men varje gång jag försöker mig på att skriva någonting längre så försvinner inspirationen, och jag kommer inte längre än några kapitel på min "bok". Nu på senare år har tid varit ett problem också - jag har helt enkelt inte tid att bli världskänd författare. Inte än i varje fall.

Men skriva några små sagor din mitt barn, det måste jag väl kunna ha tid med? Jag har till och med börjat på en barnsaga en gång i tiden. Har för mig att den var ganska bra, så kanske borde jag fortsätta på den? Eller hitta på någonting mer?

Minns att en gång i tiden drömde jag om att starta en "tidning" med barnsagor. Typ om Kalle Anka & C:O, men som innehåller sagor för barn i alla åldrar. Vem vet, om jag börjar skriva sagor idag, kanske kan jag uppfylla min dröm om tio år?

Jag har ju en helt egen blogg som handlar om träning - MachoGym - men det inlägget ska också få handla om träning. För just det här med att träna tror jag kan bli en ganska stor grej när man skaffar barn. Inte träningen i sig, men att faktiskt ta sig tid att träna tre gånger i veckan.

Jag menar, när vi väl har barn - då kommer jag ju vilja vara hemma så mycket som möjligt, och då kommer jag behövas hemma så mycket som möjligt. Det är i varje fall vad jag inbillar mig.

Anyways, jag kommer ju försöka att träna lika mycket som idag, men jag undrar om det kommer gå. En sak är i varje fall säker - har jag några galna mål med min träning, då gäller det att nå dem före den 8:e Mars 2009.

Vad är mitt mål då? Jo, samma som alla andra mäns:
- Ett sexpack (på magen, inte i).
- Biceps större än Arnolds.

Ska jag vara realistisk ska jag nog satsa mot det tidigare av de två målen.

Jag har märkt att när man har jobb, gravid sambo och en galen katt så kan det ibland vara ganska svårt att få tid att koppla av med en bra bok.

Det är därför tunnelbanan är så fantastiskt bra. Bor man ute vid tunnelbanans ena ända(Akalla) och åker till den andra ändan (Kungsträdgården) får man ganska mycket framtvingat stillasittande varje dag. Närmare 45 minuter tur- och retur. Helt perfekt för en bra bok alltså.

Började med att läsa på tunnelbanan någon gång i maj, och redan har jag läst 3 böcker på det sättet. Najs liksom.

Det händer mycket nu! Inte just bara med graviditeten (med den händer det alltid mycket), utan med allting. Och att det händer mycket är ju alltid bra.

Nu i helgen ska vi åka upp till Nora. Där vankas det Noramarken, där vi ska trängas med en massa folk för att köpa hemlagat godis, och på söndagen ska vi in till Örebro för att träffa Linns polare Molle+kille. Ska bli kul, har ju aldrig träffat dom.

Sen helgen efter händer det egentligen inte så jättemycket för egen del, då ska jag bara vinka av Linn när hon åker på kryssning - o sitta hemma o sakna henne. Jag skulle ju kunna passa på att bjuda över Didde och Rice då, men då verkar det som om jag bara bjuder över dom för att Linn inte är hemma - o det funkar ju inte, så jag får sitta hemma och titta på såna dåliga filmer som Linn aldrig skulle vilja se med mig.

Helgen efter det ska vi bjuda lite släkt på kräftor, och efter det så fyller Stefan (Linns brorsa) år - så får försvinner vi från stan igen.

Nej, nu hörde jag Linn rulla runt lite där ute i sängen.. kanske är dags att pussa go'morron och smita iväg till jobbet.

Ikväll ska vi ut på bio, flickan och jag.

Det ska bli mysigt. Det är ju inte så ofta vi gör saker bara för oss själva längre, nu när vi väntar barn - är det inte barnrummet som ska fixas så är det något annat som ska tänkas på (därmed inte sagt att jag tycker sånt pyssel är tråkigt - tvärtom). Så att gå på bio känns som riktig lyx. Jag tycker att vi förtjänar lyx, för vi kommer inte hinna med så mycket sådan dom närmaste åren.

Ikväll är det The Mummy: The Dragon Emperors Tomb som ligger på schemat. Och jo, det har jag som har valt filmen. Men vem kan tacka nej till Brendan Fraiser och Jet Li i samma film?

Synd att gratis-biobiljetter tar slut nu. Nästa gån måste vi ju betala för att få se något.

Hur kommer vårat barn att se ut egentligen?

Jag antar att det är något alla blivande föräldrar funderar över någon gång. Hur kommer blandningen av mina och min partners gener att bli? Kommer vår dotter att få mammas sexiga rumpa, eller mitt krulliga hår? Kommer vår son att få mamma eller pappas bröst?

Kort sagt - kommer vårat barn bli världens vackraste på riktigt, eller måste vi låtsas sen när han/hon knoppat fram?

Tog och blandade friskt i photshop, och resultatet blev.. ja, döm själva.

Ibland är jobbet ganska roligt, framförallt nu när jag är hemligt gravid. Eller tja, det är ju inte jag som är gravid, men jag känner mig i vilket fall lite som en spion. En James Bond i "blivande pappa"-förpackning.

Alla här på jobbet är ju redan småbarnsföräldrar med barn i åldrarna 4 månader till 4 år. Och alla tror att jag blir uttråkad när dom börjar prata om sina barn. Att jag helst av allt vill skjuta skallen av mig när dom börjar prata om blöjor, uppfostran och mat- o sovtider. Men så är det inte.

Sanningen är att jag frossar i allt jag får höra. Om hur man tacklar problemen där hemma. Hur man får barn att somna. Om vilka problem som kan uppstå på dagis, hos läkaren, eller vad det nu än handlar om.

Det är nästan så att jag vill hålla Linns graviditet hemlig extra länge, bara för att jag trivs med den här rollen som dubbelagent. 007 slå dig i väggen, agent PappaTor är här för att stanna.

Sitter här på jobbet och spanar på saker som vore söta att köpa till bebis!

Vem kan inte stå emot en liten unge i Unitedkläder? Eller AIK-kläder för den delen?

Söt body med Unitedtryck.	En söt body med AIK-tryck,
En gullig sov-påse med Unitedtryck.	Nappar med AIK-märke
Reseleksaker för bebis. Med United-djävulen.	Pryl-kit med Unitedmärke. Allt som behövs.

Nu är det måndag igen, och för första gången sedan semester känns det inte som om världen ska gå under bara för att helgen är slut.

Ikväll spelas det fotboll på Råsunda, och jag ska dit med Linn och hennes brorsa Stefan. Ska bli roligt - även om matchen krockar med mitt kära United. Så det blir att följa två matcher samtidigt, den ena live och den andra på telefonen. Nördigt, men kul.

Måste förresten hålla ett extra öga på Linn, vill ju inte att hon ska få någon Firman-armbåge i magen. Så nu gäller det att skydda flickan.

Idag känns det förresten inte sådär läskigt att bli pappa, det känns mer som att.. ja, jag vet inte riktigt vad. Nu jäklar fixar jag det här. Hur svårt kan det vara, om mina föräldrar klarade det måste det väl vara busenkelt för mig? Eller hur? ;-D

I helgen har vi fixat en massa saker här hemma i lägenheten. Jag gillar att fixa saker här hemma. Det ger mig tillfälle att slappna av och fokusera på någonting som jag faktiskt vet hur man fixar.

Den här gången började vi med att shoppa hyllor, gardinstänger och gardiner på Ikea. Hyllor att hänga inne i barnrummet, och gardiner/gardinstänger att dela av barnrummet från vardagsrummet med. Dessutom införskaffades sprayfärg att måla spjälsängen med. Jag har aldrig spraymålat, men det ska bli kul att prova på.

Blev en hel del pyssel med att få upp hyllorna också. Den gamla borrmaskinen ville inte hjälpa mig, så det blev lite extra utgifter på ClasOhlson för att köpa en ny slagborr. 800 kronor fick jag hosta upp, men det kändes bra. Det kändes manligt att komma hem med en stor elak maskin som fick väggen att skaka. När man håller i en såndär maskin så känner man verkligen hur alla oro rinner ur kroppen. När man håller i en såndär maskin känner man sig som en man.

Nu sitter hyllorna där dom ska. Tittar man riktigt noga så sitter som snett, men dom sitter i varje fall fast ordentligt. Vårat barnrum håller på att födas, och det känns som om jag har gjort nytta.

Men nu när Linn redan ligger och sover, och borrmaskinen vilar någonstans på golvet bakom mig, nu hittar den där oron tillbaks. Linn vet redan vad hon gör - hon bär en bebis i magen. Men jag då? Linn litar på att jag ska ta hand om allt. Men jag, jag har inte en aning om vad det är jag ska ta hand om.

Hur ska vi ha råd med dittan och dattan? Vilket dagis ska vårat barn gå på? Vart ska vi bo när vi behöver flytta till något större? Hur ska jag klara av jobbet när allt förändras? Hur kommer min karriär påverkas? Hur kommer jag och Linn påverkas? Personligen och gentemot varandra? Var kommer jag och min borrmaskin sitta nästa gång jag skriver?

Nej, tacka vet jag för att fixa hemma i lägenheten. För det här med att bli förälder, det kan vara ganska skrämmande när man tänker för mycket på det. Världen förändras så mycket på så kort tid. Nej, då är det bättre att ta en sak i taget. Imorgon ska jag slipa lite.

Pratade om en till rolig sak med farsgubben igår - om hur farmor brukar reagera på nyheten om att någon är gravid.

När hon fick veta att min mamma var gravid med mig vägrade hon prata om saken på hela dagen. Istället pratade hon ovanligt mycket om allt annat. Och när min farmor pratar ovanligt mycket om något - då betyder det att ingen annan får prata alls.

När hon en massa år senare fick veta att Andra var gravid med Konrad reagerade hon med ett suckande "Nejmen.." som avslutades med att min stackars pappa är alldeles för gammal för att bli pappa.

Fyra år senare, när hon fick veta att Simona var på väg, blev reaktionen ett "Nejmen inte nu igen.." som följdes upp av samma historia om att farsan var för gammal.

Jag räknar nog inte med någon positiv reaktion från henne när det gäller mig heller. Hon kommer kanske inte säga att jag är för gammal, men jag räknar med att få höra allt;
- jag är för ung.
- att jag inte är färdigutbildad.
- att jag förstört mitt liv.

Kommer ju sluta med att jag skäller ut henne, så blir det alltid när vi inte kommer överens om något. Lite synd, men förr eller senare kommer hon tycka om att vara gammelfarmor.

För två och en halv månad sedan knarrade det i sängen.
För två månader sedan fick jag veta att jag ska bli pappa.

Sedan dess har Linns båda föräldrar fått veta, och dessutom min mamma. Och idag min pappa.

Mötte upp honom på centralen för en lunchdate. Han var sen, och jag hann med att gå igenom allt i skallen en gång till. Intalar mig själv att det inte kan vara så illa. Han vet ju redan. Han var med när Pontus Gårdinger klämde fram hemligheten ur mig på bästa sändningstid.

Jag ser honom, och vi skakar hand sådär tafatt som far- och son gör när dom är på en offentlig plats. Vi skrattar åt ingenting, och tar oss in på O'Learys för den traditionella hamburgaren vi alltid äter när vi lunchar tillsammans. Det är en jäkligt god burgare, så varför byta? Och idag vill jag att allt ska vara precis som det brukar, för det är ju faktiskt så att ingenting är som det brukar.

Vi babblar på, om allt möjligt. Semestern i Spanien var skön. Linn mår bra. Simona har följt med pappa på jobbet idag och hällt ut alla hans pennor på golvet. Didde ska börja plugga. Vi går genom alla ämnen i en rasande takt, och jag känner att det börjar bli dags att gära något.

Lagom till min sista pommes börjar jag prata. Det känns som om tungan är gjord av skumgummi.
"Jag hade en baktanke med att ta med dig på lunch," börjar jag.
"Jaså?"
"Ja, du hade fel om en grej."
"Jaha det var det, jag misstänkte nästan det. Grattis."

Han har redan förstått vad det är jag pratar om. Jag har aldrig bjudit ut på lunch tidigare, och efter sessionen med Gårdinger är han inte dummare än att han förstår vad som pågår. Det är läskigt att han kan läsa mina tankar så bra, men den här gången är jag glad för det. Och glad att han var glad.

Farsgubben erbjuder barnprylar och sådant som dom har kvar sedan Konrad och Simona, och berättar om hur jobbigt - och helt galet roligt det är att vara förälder. Jag känner mig levande. Alla våra föräldrar är glada att vi ska skaffa barn. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.