PappaTor

För två och en halv månad sedan knarrade det i sängen.
För två månader sedan fick jag veta att jag ska bli pappa.

Sedan dess har Linns båda föräldrar fått veta, och dessutom min mamma. Och idag min pappa.

Mötte upp honom på centralen för en lunchdate. Han var sen, och jag hann med att gå igenom allt i skallen en gång till. Intalar mig själv att det inte kan vara så illa. Han vet ju redan. Han var med när Pontus Gårdinger klämde fram hemligheten ur mig på bästa sändningstid.

Jag ser honom, och vi skakar hand sådär tafatt som far- och son gör när dom är på en offentlig plats. Vi skrattar åt ingenting, och tar oss in på O'Learys för den traditionella hamburgaren vi alltid äter när vi lunchar tillsammans. Det är en jäkligt god burgare, så varför byta? Och idag vill jag att allt ska vara precis som det brukar, för det är ju faktiskt så att ingenting är som det brukar.

Vi babblar på, om allt möjligt. Semestern i Spanien var skön. Linn mår bra. Simona har följt med pappa på jobbet idag och hällt ut alla hans pennor på golvet. Didde ska börja plugga. Vi går genom alla ämnen i en rasande takt, och jag känner att det börjar bli dags att gära något.

Lagom till min sista pommes börjar jag prata. Det känns som om tungan är gjord av skumgummi.
"Jag hade en baktanke med att ta med dig på lunch," börjar jag.
"Jaså?"
"Ja, du hade fel om en grej."
"Jaha det var det, jag misstänkte nästan det. Grattis."

Han har redan förstått vad det är jag pratar om. Jag har aldrig bjudit ut på lunch tidigare, och efter sessionen med Gårdinger är han inte dummare än att han förstår vad som pågår. Det är läskigt att han kan läsa mina tankar så bra, men den här gången är jag glad för det. Och glad att han var glad.

Farsgubben erbjuder barnprylar och sådant som dom har kvar sedan Konrad och Simona, och berättar om hur jobbigt - och helt galet roligt det är att vara förälder. Jag känner mig levande. Alla våra föräldrar är glada att vi ska skaffa barn. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.