PappaTor

När jag går förbi en viss punkt i lägenheten börjar min mobil alltid att tjuta, och ju närmare den här punkten jag kommer desto intensivare blir ljudet. Jag tror att det beror på att det finns en kvardröjande ande eller ett spöke som bor någonstans vid denna punkt, och att det är spökets aura som får mobilen att börja tjuta. Någon annan förklaring har jag inte hittat.

Det är därför jag bestämde mig för att ta in en professionell spökjägare. Kanske går det att jaga ut den osaliga anden ur mitt hus, eller i varje fall få en förklaring om varför den dröjer sig kvar just hemma hos mig.

När spökjägaren kommer börjar den att spraya ett tunt laget av deodorant överallt i det området som min mobil brukar börja tjuta, och precis när jag börjat tro att spökjägaren kanske är en bluff händer något. I en bokhylla brevid den öppna spisen står en stekpanna, och när spökjägaren sprayar deo på den så fräser det till och deon ångar bort.

- Det är inget konstigt med det, suckar jag. Stekpannan är fortfarande varm.

- Nej inte det, viskar spökjägaren. Titta närmare, titta på hjälmen.

Brevid den varma stekpannan i bokhyllan står en gammal militärhjälm, och när spökjägaren sprayar deo på denna förångas den omedelbart.

- Nu ska vi se hur stor han är, mumlar spökjägaren och drar fram en flaska med Fenix ketchup.

- Ketchup? frågar jag.

- Ja. Spöken älskar att leka med ketchup, till exempel i pasta. Men om man sprutar ketchup på dom så tycker dom att det är..

- Äckligt, avslutar jag.

Medan spökjägaren har pratat så förstår jag att han menar allvar. Att spöken gillar att leka med ketchup hade jag inte vetat tidigare, men det förklarade att jag alltid fick olika ketchup-mönster i spagettin. Det här spöket verkade vara precis överallt.

Samtidigt som jag funderar över min spagetti börjar spökjägaren spruta ketchup på militärhjälmen, och när han är klar ser jag hur ketchupen börjar röra sig. Först ser ketchupen ut att börja koka, och sen att lösas upp i intet - och sen helt plötsligt skjuts den försiktigt åt sidan så att en stor yta mitt på hjälmen blir blottlagd. Att det är där spöket bor behöver jag inte få förklarat för mig, utan det förstår jag själv.

Lite senare står jag i en hiss tillsammans med Linn och förklarar allting.
- Det är inget elakt spöke, förklarar jag. Det är Tyler som har dött och som spökar i min hjälm.
- Men är inte Tyler arg på dig? frågar Linn.
- Nej, inte i döden. Nu ser han världen som den verkligen är. Förklarar jag.
- Jag är inte alls död, säger Tyler som har stått och gömt sig i ett hörn av hissen. Tyler har fått tillbaks sitt blonda hår och har tagit på sig en skjorta. Han ser riktigt anständig ut.
- Du kanske inte är död här. Men du är död någonstans, förklarar jag.

Tyler nickar och visar att han har förstått.

Sen vaknar jag. Spännande va? Nu måste jag skynda med frukosten! Jag kommer att bli sen till jobbet!