PappaTor

Vissa dagar är det inte så lätt att ha en gravid sambo - nog för att det är fantastiskt och allt det. Men de där hormonerna som seglar runt hos en gravid kvinna, de gör att varenda dag är helt oförutsägbar. På gott och ont.

Redan i måndags märkte jag att de där hormonerna var på väg att göra någonting elakt mot henne. När jag kom hem från jobbet satt hon och stirrade på datorn med en blick som skulle kunnat skära genom glas.
"Vad gör du?" frågade jag.
"Läser Aftonbladet," förklarade hon utan att så mycket som snegla åt mitt håll.
"Hittar du något spännande?"
"Jag har duschat. Det står mycket nytt," förklarade hon med en röst som meddelande att det inte fanns utrymme för några fler frågor.
Efter det här satte jag mig i soffan med en bok, för att på så vis låta bli att irritera henne. Vad jag nu gjort för att irritera henne. Men nej.
"Någon borde laga mat," sa hon. Fortfarande med blicken riktad mot skärmen. Hon kunde lika gärna sagt laga mat eller dö. Jag lagade mat.

Igår fortsatte hormonerna att göra ännu elakare saker mot henne, och redan när jag kom in till jobet fick jag veta att hon satt hemma och grät. Över precis allt, och över absolut ingenting.

Sådana saker som måndagen och gårdagen kan ta knäcken på vem som helst, till och med en hårding som PappaTor. Hur hanterar man att bli hatat för absolut ingenting - eller för att man luktar illa? Eller hur hanterar man en hysteriskt olycklig flickvän som gråter, men som inte går att trösta?

PappaTor har inga bra svar. Det enda jag vet är att hon vill vara arg, ledsen och förbannad lika lite som jag vill att hon ska vara det. Så det enda jag kan göra är att försöka vara snäll och trösta när det går, och låta bli att hugga tillbaks när den mordiska blicken kommer fram. Det är inte lätt.

Men det är värt det alla gånger. För hon är helt underbar. Och om bara några månader kommer vi att få världens finaste bebis.