Hur får man för sig att skaffa barn?

Hur får man för sig att skaffa barn i vår ålder (19 och 22)? Hur får man för sig att skaffa barn över huvud taget?

I vårt fall började allt en oktoberdag förra året. Linns mormor och Leif hade just gift sig, och vi befann oss på deras bröllopsfest. Där fick vi av någon anledning ansvar för Leifs barnbarn Vilgot, och trots att han gjorde det helt omöjligt att titta på den pågående United-matchen var han helt jätterolig. Han liksom klättrade på mig, satt i knät på mig, trampade mig mellan benen så att jag ville gråta - ja han gjorde en massa bus. O jag blev helt såld.

Sedan på kvällen efter bröllopet började vi prata om Vilgot, och hur det skulle vara att ha en egen "Vilgot". Först vågade vi ju inte riktigt tro på varandra (vi har alltid sagt att vi hatar barn), och det blev mest "vågar du?" "nej, vågar du?" "nej, jag bangar inte" "inte jag heller".. och nej, ingen av oss bangade. För båda tryckte på en hemlighet. Vi hatade inte alls barn.

Och ptja, sedan dess har det bara rullat vidare. Med bara några små urspårningar.

Tack för hjälpen Vilgot.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Haha vilket roligt inlägg :D Barn är det bästa och sötaste som finns men de kan ju också vara små monster.

2008-09-05 @ 15:25:04
URL: http://tystlidande.blogg.se/
Postat av: Jenny

Härlig historia!

Lycka till med den kommande bebisen.

2008-09-05 @ 15:30:45
URL: http://jenkajenka.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0