PappaTor

Det är en och en halv evighet sedan jag var inne på Familjeliv.se senast. Eller så var det i varje fall fram tills idag, då jag bestämde mig för att nu jäklar är det dags att kika in och se vad det här som händer på föräldra-fronten egentligen.

Hittade en "Blivande pappor 09"-tråd i Pappagruppen. Där ska jag göra mig hemmastadd, för det vore ju kul att ha någon annan blivande farsa att prata lite med på msn och sådär. Jag gjorde ju ett försök att skapa en egen sån tråd precis när vi fått veta att Linn var gravid, men då glömde jag bort tråden och tappade kontakten med dom få som jag faktiskt började prata med. Det ska inte hända den här gången. Kanske. Hoppas jag.

Hur som helst är det inte många timmar kvar av fredagen längre. Ska bli skönt att få komma hem till min räk-tokiga sambo och busas lite. Om det nu tillåts något bus idag, det vet man ju aldrig. Men krisar det sig mutar jag henne med lite räkor.

Igår när jag kom hem överraskade Linn mig med att börja baka bröd - sådant där vanligt matbröd alltså. Eller att hon överraskade mig är faktiskt en jättelögn. Det var trots allt jag som köpte ingredienserna, så för att bli överraskad skulle jag behövt vara senil. Jag är inte senil. Bara en lögnare som ville skriva att jag blev överraskad av min sambos brödbak. Förlåt.

Brödet blev hur som helst riktigt gott! Åt det till frukost imorse tillsammans med en stor kopp super-sockrat té. Riktigt mumsi! Om jag åt så varje morgon så skulle jag nästan kunna lära mig att tycka om tidiga mornar!


På vägen till jobbet mötte jag Spotify-Martin Birkeldh från gamla klassen också. Otippat värre att stöta på en annan tokstolle som föredrar att åka till Kungsträdgården hellre än T-Centralen. Jag trodde att jag var unik. Vi bestämde hur som helst att vi ska luncha någon dag. Mumsi.

Nej, nu ska jag jobba! Absolute Musicals och Danmark väntar!

Nej, det visste inte jag heller fram till för någon dag sedan! Men det är ju självklar läsning för alla oss som tycker att det är Kungen som gör Sverige till Sverige!

Kungens blogg

Riktig blogg skriver jag ev. senare idag om det lugnar ner sig lite. Linn är förresten hos Barnmorskan idag och tar en massa prover. Rutinprovet, så ingenting att oroa sig för! Men lite spännande är det ändå! Väntar spänt på en lägesrapport!

Emilia hon bara sparkas hela tiden! Igår var hon helt galen, och det var skithäftigt att bara sitta och titta på hur Linns mage hoppade åt alla möjliga håll samtidigt. Den där lilla skitungen som bor där inne måste vara en riktig bjässe med supermuskler för att kunna göra allt vad hon gör. Det riktigt dunsar till i handen när hon slår nu. Inte alls som tidigare då det knappt kändes allt. Det märks att hon håller på att bli färdig.

Bli färdig låter förresten inte som helt rätt ord när man pratar om ett barn. Men jag kan inte komma på något annat ord som passar lika bra. Bli färdigutvecklad låter ju ungefär lika romantiskt som orden sjögurka eller havstunga. Och när man ändå säger att man har en bullle i ugnen, då kan man väl lika gärna säga att det blir färdig? Eller möjligvis färdiggräddad.

Förresten så håller Linn på och skräms nu igen. Igårkväll när vi skulle ut och handla får hon plötsligt ont i magen på samma ställe som hon hade sin njurbäcken-inflamation tidigare. Och dessutom så slår hon på med en feber samtidigt. Det är inte utan att man blir orolig för henne!

Och bättre blev det inte imorse efter gymmet när jag hittade ett missat samtal från Linns mamma. Första tanken som slår mig är att Linn ligger på sjukhus. Det är en ganska orimlig tanke eftersom jag tror att jag skulle märkt om Linn försökte ta sig till sjukhus imorse. Och att hon faktiskt skulle ha ringt mig om hon ville få skjuts till sjukhuset. Men den tanken snurrade ändå in i hjärnan. Riktigt så illa var det heller inte - Linns mamma Lena hade bara hoppats på att få tag på Linn via min telefon. Det är ju ingen helt elak tanke.

Nu då? Nu ska jag jobba vidare!

Hej allihopa, PappaTor här!

I helgen var vi som bekant uppe i Nora, och nu är vi tillbaks hemma i Stockholm igen. Precis innan vi skulle åka hem fick vi en massa samtal (pappa+dennis) om att det var snöstorm i stockholm, och om att det skulle vara snorhalt på vägarna. Linns mamma tyckte att vi skulle ta in på hotell i Västerås om vädret var för dåligt, och far min tyckte inte ens att vi skulle åka från Nora - bättre att stanna där tyckte han.

Det hela fick mig för att bli lite nervös - om två råbarkade karlar som våra båda pappor tyckte att vädret var så dåligt skulle det kanske vara svårt att komma hem. En timme senare var i i Västerås, och då syntes fortfarande inte ett moln på himlen. Halvtimmen senare i Enköping började jag nästan bli besviken - nog för att det blivit mulet, men fortfarande inte minsta skymt av någon snö. Först efter att vi passerat Bålsta börjar det snöa lite, men på det stora hela kändes hemresan som något av en antiklimiax. Jag hade faktiskt hoppas på att det skulle snöa lite mer. Då hade jag i varje fall inte varit nervös i onödan.

Här hemma har det inte hänt så mycket - jag har jobbat, och där hemma har Linn kombinerat plugg med julpyntande. Och det är väl det mest spännande jag har att berätta. Där hemma ser det väldigt juligt ut. Och det är inte ens första advent än! Så mycket julgrejer som vi har hemma nu har jag nog inte sett sedan.. jag vet inte om jag någonsin sett det. Kanske på NKs julskylning. Kanske.

Hur kommer det sig att PappaTor bloggar på arbetstid då? Jo, det beror på att datorn är fullt upptagen med att avkryptera Fantomen på Operan som vi ska ha med på Absolute Musicals (skivan). Och då klarar datorn inte av att göra något annat.

Förresten så köpte jag vinterskor igår! Det var hemskt! På DinSko i Kista hittade jag tre i stort sett identiska och ointressanta vinterskor. Jag valde ett par som sitter skönt på foten och som inte behövde knytas (för visste du att en vanlig svensk med snörskor spenderar 12-24 timmar varje år med att knyta skorna!? Det är tid jag kan pilla navelludd istället!).

Sedan ställde jag mit i kassan. Och stod. Och stod. Framför mig i kassan stod två andra personer, och i en normal butik skulle det ha gått fort. Men i DinSko kista har man dragit ner lite på servicen genom att sparka alla som jobbar i kassan. Det resulterar i aningen längre kötid. Som tur va fick jag sällskap av en gallskrikande unge i en övergiven barnvagn. Vem fan överger en gallskrikande unge i en skoaffär? Eler någonstans över huvud taget? Det händer bara i Kista.

Tack och hej, leverpastej.

Nu har vi varit ute och ätit på restaurang med Linns pappa, och det var hur trevligt som helst. Det blev kinamat på en restaurang i Jakobsberg, och så avslutade vi med lite öl på Pergola. Linns pappa kände visst ägaren och alla som jobbade där, så det bjöds på någon spännande italiensk bakelse och en massa annat gottgot! Mycket nöjd!

Tre glas öl blev det också, så stackars Tor känner sig rund under fötterna nu. Uschanamig! Jag tål verklgien inte att dricka eftersom det var så länge sen sist.

Igår fick vi äntligen upp tapeten i köket igen! Pust och stön vad jobbigt det var!

Ställde in min Johnny English-date med Rice och åkte istället till Flügger Färg som ligger här precis brevid jobbet. Frågade efter deras bästa tapetklister och betalade en halv förmögenhet för att få hem det. Men det var det värt. För med det här klistret så satt tapeterna faktiskt kvar på väggen!

Tog dryga fyra timmar att få upp allt, och när det väl var klart orkade jag knappt röra på mig längre. Men bra blev det. Så nu är alla lyckliga igen. Utom kanske English.

Idag fyller Linn år, och det har jag redan firat genom att sätta klockan på ringning klockan 04.30 och bakan en tårta åt snutt-ungen! Hon blev glad!

Ikväll ska vi ut och äta tillsammans med hennes pappa. Det ska bli trevligt! Jag gillar att äta ute, då kan man få något rejält med gott :-)

Grattis på födelsedagen Linn!

Måste köpa tapetklister idag, undrar om man kan hitta bra sådant någonstans på stan?

Det finns en Flügger Färg-butik här på östermalm, men när jag var inne på deras hemsida stod det att dom bara har "pulver"-klister. Pulverklister var vad vi använde igår, och ni vet ju hur bra det gick. Hmmm. Det ligger en affär borta på Valhallavägen en bit från Karlaplan.. jag kanske kan gå dit på lunchen?

Igår skyndade jag mig hem från jobbet för att hinna i tid till nästa jobb: att tapetsera köket här hemma. Eftersom jag lovat att träffa Rice dagen därpå (idag) hade vi dessutom ett riktigt tight arbetsschema.

Allt började ganska bra med att vi skruvade ner kontakter, lampknappar och allt sådant där, och jag hann till och med slipa nästan en hel vägg innan någonting gick snett. Men då gick det snett ordentligt. På vägg nummer två satt tapeten som vi tänkt tapetsera över inte fast. Alls. Så i en 40 minuter fick jag stå och dra ner gammal, äcklig och ättika-stinkande tapet. Inte helt enligt planerna.

Med den gamla tapeten nere så kändes det ändå som om vi kunde klara av tidspressen om vi bara började få upp den nya tapeten. Men där åkte vi på vår största mina. Tapetklistret fungerade inte alls. Det var som att kladda vatten på tapeten. "Låt vila 10 minuter innan våden sätts på väggen" stod det på paketet. Efter fem minuter var tapeten snustorr igen.

På torsdag så fyller mamma Linn 20 år. Hon påstår att det inte är något roligt att fylla år - att julen och den här grejen med en bebis i magen är mycket roligare. Jag har bestämt mig för att få henne att ändra sig.. eller i varje fall tycka om att fylla år.

Redan förra veckan tjuvstartade jag med att läsa tårtrecept. Tårtor är väldigt krånligt - framförallt när man ska göra en så krånglig tårta som jag. Jag kommer att fotografera eller filma resultatet och lägga det i bloggen, no worries. Och igår slog jag in mina presenter. Jag har inte en aning om vad hon önskar sig, så jag har köpt en av varje. Av det jag kunde komma på att hon kanske eventuellt behöver eller skulle gilla.

Sedan på torsdagen ser planen ut såhär:

04.00 - Klockan ringer.
04.15 - Börja med tårtan.
05.15 - Vara förbannad på tårtan.
06.00 - Vara klar med tårtan. Duscha.
hemlig tid - Väcka Linn.

09.00 - 17.00 - Jobba, fick inte ledigt.

18.00 - Middag med Linns pâpi.

Det låter väl bra?

I helgen så har vi renoverat köket genom att ersätta de fula och ohygieniska träplattorna ovanför diskbänk och spis med snygg och sexig mosaik.

På det stora hela var det faktiskt lättare än väntat, även om vi dök på både en och annan fallgrop. Här kommer en liten dokumentärfilm om hur det verkligen gick till.

Söndag


Måndag

Igår precis när vi skulle gå och lägga sig fick vår knasiga lilla dotter tokspel inne i mammas mage, och helt plötsligt så började fjärrkontrollen som Linn lagt där hoppa omkring åt alla håll.

Själv var jag inte sen att ta tillfället i akt att få en bra rubrik på bloggen, så jag kastade mig fram och placerade huvudet på Linns mage. Och mycket riktigt dröjde det inte mer än något ögonblick innan jag fick mig en rejäl käftsmäll. Vilken helt underbar liten flicka - och redan så stark!

Någonstans börjar det känns som om jag snart kommer att bli pappa! Vad det nu ska innebära ;)

Igår satt jag och Linn i bilen på väg hem från Solna Centrum när vi började prata om barn. Vissa skulle kunna tycka att vi kommer bli så fantastiska föräldrar.
"Barn är så söta hela tiden," sa Linn, appropå något.
"Jo det är dom.." började jag. "Eller egentligen inte. Inte andras barn i varje fall. Jag tycker nog bara om vårat."
"Ja, barn är jobbiga," funderade Linn.
"Jättejobbiga," avlutade jag.

Men det vore fel att ljuga - barn är alldeles förbannat jobbiga. Och det är inte alls särskilt många barn som jag tycker om. Andras barn har jag ju inga speciella känslor för, och därför är dom faktiskt mest jobbiga. Men jag tror aldrig att jag kommer att tycka vår lilla flicka är jobbig. Inte på samma sätt, för hon kommer ju vara min jobbiga lilla unge.

Och Solna Centrum förresten, där var vi och shoppade lite barnkläder och annat roligt. Vi har ju en enorm massa presentkort till Åhlens som vi fått av förlovningspresent, födelsedagspresent och födelsedagspresent. Så ni tyckte vi att det var dags att spendera dom pengarna. Precis vad vi köpte kan ni nog läsa och se i Linns blogg. Jag nöjer mig med att säga att det var sött!

Efteråt åt vi Burger King :-D

PappaTor förbereder sig inför julen genom att göra en chokladkallender till sin sambo. Titta här för några matnyttiga tips!
>

PappaTors toalett läcker, så PappaTor beslutar sig för att laga den en gång för alla. Titta här för att se hur man lagar en toa med en plastmugg.
>

Vissa dagar är det inte så lätt att ha en gravid sambo - nog för att det är fantastiskt och allt det. Men de där hormonerna som seglar runt hos en gravid kvinna, de gör att varenda dag är helt oförutsägbar. På gott och ont.

Redan i måndags märkte jag att de där hormonerna var på väg att göra någonting elakt mot henne. När jag kom hem från jobbet satt hon och stirrade på datorn med en blick som skulle kunnat skära genom glas.
"Vad gör du?" frågade jag.
"Läser Aftonbladet," förklarade hon utan att så mycket som snegla åt mitt håll.
"Hittar du något spännande?"
"Jag har duschat. Det står mycket nytt," förklarade hon med en röst som meddelande att det inte fanns utrymme för några fler frågor.
Efter det här satte jag mig i soffan med en bok, för att på så vis låta bli att irritera henne. Vad jag nu gjort för att irritera henne. Men nej.
"Någon borde laga mat," sa hon. Fortfarande med blicken riktad mot skärmen. Hon kunde lika gärna sagt laga mat eller dö. Jag lagade mat.

Igår fortsatte hormonerna att göra ännu elakare saker mot henne, och redan när jag kom in till jobet fick jag veta att hon satt hemma och grät. Över precis allt, och över absolut ingenting.

Sådana saker som måndagen och gårdagen kan ta knäcken på vem som helst, till och med en hårding som PappaTor. Hur hanterar man att bli hatat för absolut ingenting - eller för att man luktar illa? Eller hur hanterar man en hysteriskt olycklig flickvän som gråter, men som inte går att trösta?

PappaTor har inga bra svar. Det enda jag vet är att hon vill vara arg, ledsen och förbannad lika lite som jag vill att hon ska vara det. Så det enda jag kan göra är att försöka vara snäll och trösta när det går, och låta bli att hugga tillbaks när den mordiska blicken kommer fram. Det är inte lätt.

Men det är värt det alla gånger. För hon är helt underbar. Och om bara några månader kommer vi att få världens finaste bebis.

Nu är det måndag igen, och måndag är aldrig särskilt roliga. Inget undantag idag heller. Helst av allt skulle jag fortfarande ligga kvar där hemme i sängen och snutta på flickan. Eller så skulle jag ha velat starta dagen med ett gympass - det skulle också ha varit skönt. Det skulle ha bränst sönder lite nervceller så att allt efteråt skulle ha kännts lättare.

122 dagar kvar tills jag blir pappa säger Linn, och det är fortfarande lika svårt att tro på. Jag vet att livet kommer att vändas helt upp och ner, med det känns inte som om något kommer förändras. Det är fortfarande omöjligt att förstå den där grejen att hon som ligger och sparkar i mammas mage om några månader... kan ligga på mitt bröst och sparka. Nej, den koppling finns inte riktigt än.

Jobbet-Anders tog upp det idag.
- Man förstår ju aldrig att man ska bli pappa. Hon växer kanske lite, men annars händer det inte så mycket mer. Och sen en dag sitter du där med ett barn, och då känns det inte alls särskilt konstigt. Det är som om det alltid varit så.

Det låter bra, att det bara säger klick sen.

Mamma Linn skriver hemskheter om PappaTor på sin blogg

Nu ska PappaTor ge sin version av händelserna.

Del 1: Ställd mot väggen
>


Del 2: Förlåt
>

Fredagkväll och PappaTor sitter på jobbet och planerar helgen.

>

Inatt hade jag en konstig dröm, och eftersom den involverade massor av er som brukar läsa min blogg tar jag och skriver ner den.

Jag och Linn ska äntligen gifta oss. I sista stund har vi bestämt oss för att göra ett jättestort bröllop dit vi bjuder alla vi känner, såväl släkt som vänner. Till slut har vi bjudit så många att vi tvingas hyra hela Globen-Cosmonova (som är.. just det, Globen och Cosmonova i en och samma byggnad).

När den stora dagen äntligen kommer så är jag på globens nedervåning tillsammans med alla polare, och där drabbas jag av lite panik. Ska jag verkligen gifta mig? Är det här verkligen vad jag vill? Har vi inte stressat det här lite för mycket? Borde vi inte vänta tills vi har barn först. Jag vågar inte gå ut i den stora hallen där alla väntar på mig.

"Tor du får skynda", uppmanar Rice mig. "Arsenal-matchen börjar om en halvtimme."
Till och med Tyler försöker stötta mig.
"Ja kom igen nu Tor, det här klarar du. Det här är ju vad du alltid har velat," säger han. Det är det första vi sagt till varann på snart ett år.

Till slut tar jag mod till mig och går ut till den stora hallen. Men Linn är inte där, och inte hennes släkt heller. Jag väntar och jag väntar, och missar hela Arsenal-matchen. Men Linn dyker inte upp.

När jag kommer hem ligger Linn i soffa med ett par mjukisbyxor.
"Var har du varit?" frågar jag.
"Jag har varit på kryssning med Louise," förklarar Linn, och visar en film där hon porrdansar med en kock. "Filmen är inte som det ser ut. Hur har din helg varit?"
"Jag har väntat på dig! Vi skulle ju gifta oss idag!"
"Var det idag? Det hade jag glömt."

Lite underlig dröm. Och rolig såhär i efterhand! Men i natt när jag vaknade var jag riktigt jäkla förbannad ;-)

Idag är det fredag! Det betyder god mat och idol! Jag ska nog köpa lite glögg och öl/vin till helgen också. Det vore ju gott. Bara jag hittar nåt som lillan inte behöver bli avundsjuk på.

Träffade förresten Rice på tunnelbanan imorse. Han tycker att jag ska göra egen glögg. Det låter ju jävligt kul faktiskt, men undrar hur man gör?

Igår när jag kom hem fick jag en glad överraskning - toaletten är trasig.

- Jag tror att den ska explodera, förklarar Linn.

Riktigt så illa tror jag inte att det är för egen del, men jag måste erkänna att den läcker lite konstigt. Tack och lov är läckan uppe vid "locket", alltså är det rent vatten som läcker ut.

Tar ett snabbt beslut och skruvar upp toaletten, där jag upptäcker att någon gummiring som tidigare har hindrat "stänk" har lossnat och försvunnit. Samtidigt dyker Linn upp med videokameran, och jag förklarar för min inbillade blogg-publik vad problemet är. Helt plötsligt känns det här med en trasig toalett inte så tråkigt länge, nu kan jag ha lite roligt samtidigt som jag pillar. Och då känns det inte så äckligt.

Lite problem med videokameran resultetar dock i att Linn och jag blir skitförbannade på varandra, om gud vet jag. Jag tror att jag säger åt henne att hålla tyst, när jag egentligen menar "jag har en rolig idé jag vill filma, men jag kan inte förklara den för den är så dum". Och på den vägen går det.

Hur som helst lagar jag toaletten med en pizzasallads-burk, och en stund senare blir Linn och jag vänner igen. Men videobloggen - den får vänta tills jag reparerar toan nästa gång. Och det blir nog snart. Pizzasallads-burken måste bytas mot en lite djupare burk för att hindra allt stänk.

Ibland får jag känslan om att min blogg handlar mer om Linn än om vad den faktiskt handlar om mig, och ibland får jag för mig att det är lite konstigt. Men när jag tänker på saken så är det inte särskilt konstigt allt. Bloggen handlar ju trots allt om min resa till att bli en pappa - och den resan går genom Linns mage. Och då är det ganska naturligt att magen och kroppen som den tillhör kommer i fokus.

Men bara för sakens skull så ska jag prata lite om mig själv idag.

Det här med att jag ska bli pappa, och vad det innebär, det har jag inte riktigt lyckats få grepp om än. Men vad jag har förstått från alla pappor jag har pratat med är det ingenting jag ska förstå än. Jag har tur om jag får något grepp om vad det innebär innan barnen flyttar hemifrån. Fram till dess är det bästa jag kan göra att försöka göra vad jag tror är bäst, och hoppas att det räcker. Det låter ganska vettigt, men också ganska så.. oförutsägbart. Men barn ska nog vara oförutsägbara?

Något annat jag har lärt mig är att dom här åtta månaderna som man väntar barn (för den första månaden vet man ju inte om det), dom är inte alls som jag hade trott. Jag hade trott att dom skulle vara ungefär som vanligt.

Riktigt vad det är som skiljer från det vanliga är svårt att sätta tummen på, men jag tror det är just det där fokuset jag skrev om i början av det här inlägget. Jag känner mig inte riktigt som huvudpersonen i mitt eget liv längre. Huvudperson är Linn och Linns mage, och den där lilla saken som bor där inne. Jag är mer som en större biroll.

Och bortsett från att jag inte får riktigt lika mycket tid för egna ego-trippar och solonummer så är det inte helt fel att vara biroll. Det är spännande att sätta någon annans bästa före sitt eget. Det har jag aldrig gjort tidigare.

Jävla Liverpool, patetiska Martin Hanson. Svenska domare är sämst.

Tack och hej, nu ska jag sova och hoppas att United får en riktig domare imorn.

Idag har min sambo pratat väldigt mycket om mat. Men när det väl kom till kritan så.. var det mer snack än verkstad. Hon orkade inte ens äta upp sin andra efterrätt!

>

Upp tidigt imorse för att gå till gymmet (om det läser ni här), och sedan direkt vidare till jobbet.

Men på vägen till jobbet fick jag vara med om något fint. Efter att ha kommit upp från tunnelbanan i Kungsträdgården sneddade jag som vanligt förbi nere vid vattnet bort mot strandvägen, och det var då jag såg det. Världens absolut härligaste soluppgång över Djurgården och Gröna Lund. Fritt fall såg liksom ut som det flöt på moln, och berg-o-dalbanan som jag i vanliga fall hatar såg ut som något man kan äta för att det är både gott och nyttigt. Hela upplevelsen var lite som att bli slickad i ögat av någon man tycker om. På ett bra sätt.

I eftermiddag ska jag till frisören förresten, bildresultat kommer förstås här.

Och Linn, glöm inte ta din medicin. Puss.

I fredags fick jag äntligen hämta hem Linn igen - hur härligt som helst att få ha henne här hemma igen. Hann ju med att sakna henne riktigt ordentligt.. och oroa mig för henne också för den delen.

Under helgen har vi faktiskt inte gjort mycket alls, utan mest sovit hela tiden. Och spelat PES med Linns brorsa (= kul!).

Men mest av allt, jättemysigt att ha någon att krama igen!

Jag är på väg över stradvägen på väg till jobbet när det plötsligt händer. I ögonvrån ser jag någonting komma farande mot mig, och det är enbart tack vare att jag är ett fysiskt praktexemplar som jag lyckas kasta mig ur vägen för den livsfarliga projektil som var på väg mot mig.

Vad jag talar är Stockholms svar på Bagdads självmordsbombare - cyklisterna. Fullständigt orädda för sin egan och sina medtrafikanterns hälsa härjar dom över hela staden. Med gapande munnar kantande av fradga och små blinda fiskmåsögon viner dom fram överallt och hävdar sin egen förträfflighet. De fullständigt tror att de äger gatorna, och småsaker som gångtrafikanter och rött ljus är inget som bekymrar dem. De är guds utvalda! De är miljömedvetna!

Fy fan, ta bilen! Då slipper ni sitta och lukta ostkaka på kontoret hela dagen. Och kanske ni slutar köra på mig hela tiden.