PappaTor

Igår fyllde Pappa Tor 23 år, men vi tjuvstartade firandet redan i fredags genom att åka hem till Pappa Per - min pappa vill säga. Farfar Per borde jag väl börja kalla honom redan nu, så att jag har vanan inne när Emilia tittar ut. Kommer att bli en konstig omställning att kalla honom för farfar!

Hur som helst var det roligt att komma dit - Konrad pratade en massa om datorspel, och farsan snackade om barngrejer och bjöd på Tacos. Dessutom så snodde Andra och Simona Linn från mig. Vad dom pratade om har jag inte en aning om, men Linn verkade ha kul i varje fall. Det är konstigt, Simona är livrädd för min men Linn fungerar hur bra som helst. Jag tror att Simona tycker bättre om Linn än om mig.

Sedan fortsatte firandet på lördagen (med en Paus på Viking-terminalen där vi träffade Linns Maria), för att avslutas med mat hemma hos mamma på födelsedags-söndagen. Det var trevligt det med, framförallt att farmor kunde hålla sig i skinnet och bara säga snälla saker. Hon kanske till och med menade allt bra hon sa!

Annars då? Linn stod för sötaste presenterna - en biljett på Kitteltid. Och Emilia, vad hon gjorde det har jag skrivit om. Och idag sparkade hon mig ännu hårdare!

Igår efter när vi kommit från födelsedagsfirandet hemma hos mamma så hände det. Efter att ha sovit hela dagen vaknade Emilia till och kände för att fira PappaTors födelsedag hon med. Så när vi satt framför TVn fick jag äntligen känna när den lilla flickan sparkade till mig på lillfingret. Det kändes knappt mer än en superlätt liten stöt. Men den var absolut där. Söta lilla tokunge!

Nu längtar jag bara efter att få känna det igen! Och igen! Värsta häftigt att få sån kontakt med någon som inte ens har fötts än. High Five liksom! Hon är en riktigt Rockstar.

Dom senaste dagarna har Emilias sparkar börjat kännas genom magen - eller det är i varje fall vad mamma Linn säger. Själv har jag inte fått känna något, även fast jag legat med handen på hennes mage flera gången. Det verkar som om min stora hand skrämmer den lilla busungen.

Hittills har det inte gjort mig så jättemycket att jag inte har fått känna något - jag kommer ju få känna henne längre fram tänker jag. Hon kommer ju att vänja sig vid min hand på magen, och även om hon inte gör det så kommer hon ju ut någon dag.

Det är alltså så jag tänkte fram till för någon timma sedan. Det var innan lillflickan började leka karate i mammas mage, och jag plötsligt fick världens klump i halsen.

Jag kommer ju faktiskt att känna vår lilla flicka. Genom några lager hur och mage så kommer jag känna min dotters sparkar och slag. Det är det närmaste jag kommer att komma henne innan hon trillar ut ur mammas mage. Jag läntar efter att få känna dom där små fladdrande slagen kittla i handflatan. Nästan lika mycket som jag längtar efter att få bysa med hennes små bebisfingrar.

Imorgon så skulle vi gå på hjärtljuds-undersökning och få lyssna på vår bebis, men nu har dom ställt in det. Barnmorskan som vi skulle till hade tydligen fått någon depression efter att hennes man dog (stackars!), och det betyder att vi måste vänta på att någon annan barnmorska på samma ställe får tid...

..men nu hade vi sån tur att vår nya barnmorska hade tid redan idag. Helt kul, även om det kanske inte var helt klockrent för mina planer på jobbet - jag som just tagit ledigt för morgondagens ultraljud. Men Magnus-chefen var förstående och lovade att släppa iväg mig ändå. Great!

Så nu ska ska svälja mina sista tuggor hamburgare och börja jobba extra duktigt! Måste ju kompensera för den tid jag missar, och jobbar jag duktigt nu blir det mindre att jobba ikapp ikväll!

Nu ska jag ut och rasta min fästmö!

Efter att ha lämnat fästmön hemma hela dagen har hon blivit väldigt rastlös. Det betyder att jag måste ut och rasta henne ordentligt om hon ska kunna sova. Men en fästmö är inte som en hund eller något annat husdjur som nöjer sig med den fysiska aktivitet som en långpromenad för med sig. En fästmö måste stimuleras intelektuellt också.

Därför planerar vi att eventuellt leta efter Cellofan. Cellofan är inte kräm mot celluliter som man först tror på namnet, utan det är plast man slår in presenter i. Linn har pratat om sån plast väldigt länge. Jag älskar Linn, så nu vill har hitta plast åt henne. Det går rykten om att sådan finns i Solna Centrum, kanske är det dit vi ska?

Nej, nu tror jag att hon börjar bli färdig inne på badrummet. Bäst att sluta skriva innan hon anar oråd!

På söndag fyller jag visst 23 år, och helt ärligt så känns det inte så väldigt spännande alls. Men det innebär i varje fall att hela tjocka släkten - mamma, pappa och farmor/farfar - vill fira mig på något sätt. Och med skilda föräldrar så innebär det ju en hel helgs nöjen.

Redan på fredag är det dags att åka hem till farsan. Där ska det bjudas på Tacos, och snackas lite skit. Förmodligen kommer Konrad vilja visa något datorspel. Det ska nog bli ganska så mysigt.

Och sedan på söndag ska vi hem till mamma, där farmor och farfar möter upp med tårta. Det ska också bli trevligt. Bara farmor kan hålla sig i skinnet och inte börja säga för mycket konstigheter om hur det är att vara gravid. Skulle inte alls förvåna mig om hon har något småländskt lantis-recept på hur man får ett barn med extra vita tänder eller något sånt. Jag hoppas bara att hon håller det recepter för sig själv.

Jag har hört att många män brukar säga att de 9 månaderna deras fruar/flickvänner/sambos varit gravida är de lyckligaste månaderna i deras liv. Nu förstår jag dem.

Inte nog med att man är världens lyckligaste som ska bli pappa - under 9 månader får man dessutom chansen att äta och dricka precis vad man vill. För under nio månader får man än sambo som är precis lika tokig i konstiga maträtter och godsaker som man själv är. Och det gör att man kan spendera dagarna precis som man själv vill. Det gjorde vi igår.

Direkt efter jobbet snodde vi min mammas bil för att åka och handla. I kikaren hade vi fyra saker: Chicken Nuggets, Klyftpotatis, Julmust och Vinägerchips. Chicken Nuggets och Julmust var Linns cravings, medan jag stod för behovet av Klyftpotatis och Vinägerschips.

Resan tog oss till Ica Maxi Solna (Chicken Nuggets och Klyftpotatis), PrisXtra Hallonbergen, Coop Konsum Hallonbergen (Vinägerchips), och slutligen Willys Rissne (Julmust). En helt sjuk och idiotisk resa för lite godsaker. Helt underbart, jag vill åka ut ikväll igen!

Idag känner jag mig töntig.

Någon kanske skulle säga att jag är omtänksam eller rentav en svärmorsdröm (hej Lena), men själv känner jag mig mest alldeles förjäkla töntig.

Saken är den att min Wendel inte sitter uppe vid msn än. Och jag vill tänka att det är väl ingenting konstigt med det, att - fan vad skönt att hon har tagit sovmorgon. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite orolig. Hon är ju gravid, och tänk om hon vaknat och mår jättedåligt? Hon kanske har ont någonstans, mår illa eller känner sig sjuk. Eller har svalt en fluga.

Fy, jag gillar inte att vara en sånhär svärmorstönt (hej igen). Men om flickan inte är vaken snart så kommer jag ringa och väcka henne så att hon får något att skratta åt. Dumma gravida älskling som har gjort mig till en kärring.

Med risk att vara lite för lik Nils* måste jag skriva några rader om min flickväns fantastiskt och helt tokiga besatthet vid julen, och allt som har med den att göra.

Redan för någon vecka sedan började det, när jag för första gången lade märke till att hon tjuvlyssnar på julmusik. Ungefär som en småflicka tjuvröker sitter Linn och tjuvlyssnar på julmusik när hon tror att jag inget märker. Men ibland händer det att jag hör några toner av Eviga natt eller Bjäller klang innan hon märker att jag håller på att smyga sig på henne. Jag brukar låtsas som ingenting. För att det inte ska bli några missförstånd. Det blir ju lätt det när det handlar om sånahär känsliga ämnen, och framförallt då hon är gravid.

Nu imorse hände slutligen det jag väntat på enda sedan jag hörde de första jultonerna. Linn fick det där lite knasiga uttrycket i ögonen, och sedan gick allting väldigt fort. Listor skrevs, bilder ritades, siffror räknades, ännu fler listor skrevs och ströks över igen, och helt plötsligt var hela julen planerad in i minsta detalj. Där ska matbordet stå, där ska bufén stå, där ska ska adventsljusstaken stå (med kottar i mossan). Ja, på mindre än två timmar så vet jag precis allt om hur hela December månad kommer att se ut.

Det hela var väldigt skrämmande, jag har aldrig hört någon prata så fort tidigare. Men samtidigt var det faktiskt ganska mysigt, jag tror nog att det kommer att bli en fin jul.

*Nils är Blondinbellas sambo. Han skriver aldrig något annat än henne. Han är en riktig toffel.

Det var i förrgår kväll som jag fick den lysande idé som mycket väl kunde tagit livet av mig om jag inte haft lite tur. Istället släckte jag bara ner halva kista, typ.

Allt hade sin början i att vi skulle ladda ner en torrent till datorn, men som envisades med att gå något alldeles otroligt långsamt.

"Men det här löser jag," utropar jag i desperation och plockar fram världens längsta nätverkssladd ur väskan. "Med den här behöver vi inget trådlöst internet på TV-datorn."

Men att dra en sladd genom hallen och rakt genom vardagsrummet, det blir fult. Hmm. Kanske att jag kan lösa det problemet med ett litet hål i väggen? Ett litet hål precis där uppe i hörnet där ingen ser om jag borrar eller inte. Det verkar som en alldeles kalasbra idé.

På med tofflorna och fram med slagborren. Jag känner mig som en kung, precis som jag alltid gör när jag får borra. Brum-brum låter borren när jag placerar den mot en ful plastlist plastlist uppe i hörnet av väggen. Ingen kommer nånsin bry sig om ett litet hål här.


Brum-brum säger borren. Sen slår det ut en gnistra ur väggen, och plötsligt står jag i kolmörker och känner mig inte alls särskilt mycket som en kung längre.

I efterhand förklarar elektrikern att jag borrat sönder tre kablar, och att jag lika gärna kunde ha tagit livet av mig. Nej, jag kanske inte är så värst manlig med min borrmaskin trots allt.

Jag vet att jag råkade utlova en del action i gårdagens senaste blogg - och det löftet tänker jag infria. Men inte riktigt just nu. Istället ska jag skriva om ett ämne som ligger mig väldigt nära om hjärtat. Konsten att torka en smörgås i ansiktet.

Igår handlade mitt problem om AXAs GI-Ruta, världens kanske hemskaste frukostbröd. Men fästmö räddade mig från det problemet genom att köpa nytt bröd åt mig. Idag handlar mig problem istället om att jag är alldeles för lat för mitt eget bästa. Alldeles, alldeles för lat. Men är man uppe före 6 för att gymma, då händer det att man känner sig tröttsig.

Hur som helst var jag inte alls sugen på leverpastej till frukostbrödet idag. Inte för att jag ogillar smaken, utan för att det verkade som en oöverkomlig anträngning att faktiskt behöva bre på pastejen på smörgåsen. Istället hittade jag lösningen på mitt problem i en tub mjukost som Linn brukar använda som pålägg.

- Det här är nog gott. Och jag kommer inte behöva bre ut det, tänker jag.

Sanningen är att tuben med ost skapade bara korvar med mjukost på brödet, så i slutänden av jag tvungen att använda en kniv för att bre ut det på smörgåsen ändå. Och när jag smakade upptäckte jag att.. hoppsan, det här tycker jag inte alls om.

Så nu har jag suttit här och behandlat mina smörgåsar med snytpapper i hela ansiktet. För att tunna ut lagret med knasig ost på smörgåsen alltså. Hoppas att det blir godare såhär.

Så dagens tips: Ät det du gillar, inte det som verkar lätt.

Idag passade jag på att berätta för chefen att jag ska bli pappa.

Det kanske inte låter som något värst spännande, men på sätt och vis var det lika nervöst som det var att berätta det för morsan och farsan. Ur ett personligt perspektiv spelar det väl ingen roll vad chefen tycker, men ur ett ekonomiskt och karriärsmässigt perspektiv är chefens åsikt en av de absolut viktigaste.

Han verkade tycka att det var roligt - han började snacka en massa om sina egna barn, och hur hans tjej reagerat på olika saker när hon var gravid. Kind of kul, nu är man än i "pappa-gänget" på jobbet.

Nej, nu ska jag sova!
Imorgon ska jag blogga om hur det gick till igår när jag kunde tagit livet av mig, och hur jag fick strömmen att gå i hela lägenheten. Och om det inte låter spännande kanske jag hinner med några rader om min farmors syn på att jag ska bli pappa. Don't miss out on anything!

Igår fick vi veta könet på vårat barn, och det kommer att bli en flicka. Precis som jag trott hela tiden. Mest för att Linn tjatat om att hon tror att det kommer bli en pojke.

Ska bli väldigt häftigt att försöka ta hand om en liten tjej. Alla säger ju att tjejer ska vara så mycket lättare att ta hand om - att dom är lugnare, sover mer, och snällare i ren allmänhet. Jag hoppas att det stämmer.

För att ta hand om en tjej kommer känns nästan lite extra svårt för mig: jag har ju inte en aning om hur tjejer fungerar. Dom första åren är dom precis som killar, säger farsan som ju har viss erfarenhet av det här med barn. Men jag tycker ändå att en tjej verkar lite läskigare. Jag har aldrig varit tjej.


Men just för att det är lite extra läskigt så ska det blir lite extra spännande också. Jag längtar efter den här utmaningen! Längtar efter Emilia.

Igår var vi på ultraljudet, och väl på plats i väntrummet får jag erkänna att det började pirra lite i magen på mig. Riktigt varför vet jag inte, men jag fick en liten försmak av att det här faktiskt är på riktigt.

När vi väl ropades in till Ultraljuds-tanten så gick allt väldigt fort. Upp med tröjan och ner med kjolen på Linn, och sedan sprutade dom något som såg ut som 1dl hårgele på hennes mage. Fem sekunder senare låg vårt barn och sprattlade på TVn.

Det var alldeles galet häftigt. Jag kunde se ett litet hjärta slå, och jag kunde se två små perfekta händer dansa kycklingdansen (för jag har aldrig sett någon sprattla så mycket som vår sötnos gjorde där i magen).

Väldigt häftigt hur ultraljudsbilderna blev också.. inte alls sådär som man är van att vanliga fotografier ser ut, att man ser utsidan. Istället visade ultraljudsbilderna vårat barn lager för lager, som om det var halvt genomskinligt eller något sånt. Jag har aldrig sett något liknande. Jag var helt fast.


Vårt barn är hur som helst helt friskt, och planerat att komma till jorden den 12:e Mars 2009.

Könet då? PappaTor och Lodjurets Blogg kommer gå ut i ett gemensamt pressmeddelande om detta senare under dagen.

PappaTor synar: AXAs GI-ruta, får man verkligen sälja sån skit? Köpte ett paket av AXAs bröd med namnet GI-Ruta. Till formen ser dessa GI-Rutor precis likadana ut som AXAs polarbröd-kopia Fullkorns-Ruta.

Där slutar dock likheterna. Där Fullorns-Rutan är alldeles fantastiskt gott smakar GI-Rutan som en blandning av sågspån och mjöl. Det går knappt att tugga på, och det är ännu svårare att svälja.

PappaTor rekomenderar inte AXAs GI-Ruta. Annat än som ett slags elakt skämt mot en illa uppskattad bekant.

Om några timmar ska jag få träffa mitt barn för första gången. I varje fall nästan.

Klockan 14.00 är vi inbokade hos Ultragyn på Odenplan, och där ska vi få se vårat barn för allra första gången. Det ska bli alldeles otroligt spännande. Att äntligen få se våran unge. Helt otroligt!

Det borde nog kännas nervöst såhär timmarna innan, men det gör det faktiskt inte. Förmodligen beror det på vad jag skrev här i bloggen förra veckan - det känns fortfarande ganska overkligt. Linn är skitnervös att någonting ska vara fel, men jag kan inte riktigt känna det än. Tror att det är först när jag ser vårat barn där inne som jag kommer kunna bli nervös på riktigt. Innan dess vet jag ju inte riktigt vem jag ska vara orolig för.

Förhoppningsvis kommer vi hem med ett par bilder. I sånafall lägger jag upp dem här på studs.

Jag är dåligt på att göra ingenting. På helgerna känner jag alltid något konstigt behov av att försöka hinna med så mycket som möjligt. Det är som om helgen på något magiskt sett ska bli längre och mer betydelsefull om jag lyckas pressa den full av onödigt görande.

Den här helgen har inte blivit sådan.

Idag har jag - vi - inte gjort någonting alls. Vi har sett en 4-5 avsnitt av One Tree Hill, vi har bakat brownies, och vi har badat bubbelbad. Men other than that nada. Jäkligt skönt faktiskt.

Nu ska jag ladda ner Pinoccio. Och så köpte jag Nyckeln till Frihet på Ica idag.

På tisdag nästa vecka är det dags att gå på ultraljud, och då får vi äntligen se vår bebis!

Det ska bli precis hur roligt som helst, att få se den pyttelilla människan som växer där inne i Linns mage. Men samtidigt tror jag att det kommer vara förbannat läskigt också. Linn har ju haft hela graviditeten på sig att förbereda sig på att bli förälder. För henne blev det verklighet samma dag som hon började bli illamående, få humörsväningar och bebis-put på magen.

För mig har det inte riktigt blivit verklighet än - det jag har fått uppleve är mest symptomen på Linns graviditet. Att hon mår illa oftare, att hon hatar, älskar och är arg, lycklig och ledsen med en helt ny intensitet. Men det enda som egentligen kunnat påminna mig om att jag ska bli pappa är en pinne som Linn pissat på, och en liten-liten putning på hennes mage. Så för mig är det är med att bli pappa inte riktigt verkligt än, än så länge har jag bara en gravid fästmö.

Jag misstänker att det kommer ändras på tisdag, för då kommer jag inte längre bara ha en gravid fästmö - då kommer jag att ha ett barn också. En liten rackare som simmar omkring därinne. Det ska bli spännande att se hur jag reagerar på det!

Dessutom så är ju ultraljudet läskigt av andra skäl - nu får vi se om barnet mår bra eller inte. Såklart att det kommer vara friskt. Men ändå. Det kommer vara ännu mer såklart när vi ser det.

Igår var det söndag, och istället för att sitta hemma och ruttna bestämde vi oss för att gå på visning av en villa - i Eskilstuna.

Jo det stämmer, vi lämnade storstaden som vi hyser delade meningar om bakom oss och åkte till en stad som jag aldrig tidigare satt min fot i. Det enda jag visste sedan tidigare är att Eskilstuna kallas för sveriges närmaste stad. Just det namnet var avgörande för mitt begynnande intresse - för jag vill ha nära till såväl arbete som nöje i Stockholm.

Huset som vi tittade på var i vilket fall riktigt fint - om man bortser från konstiga träpaneler och fuktskador i källaren. När jag skriver så låter det alldeles förjävligt, men det var det inte alls. Tvärtom skulle jag ha kunnat tänka mig att bo där om det inte vad för fukten - och det faktum att det inte är dags för oss att flytta någonstans än.


Men jag tyckte om Eskilstuna. Det verkade vara en tillräckligt stor stad för att jag ska kunna trivas - det finns såväl McDonald's som kebab och pizzeria. Dessutom verkar det vara en tillräckligt lugn stad för att Linn ska trivas - vi behövde inte knuffa oss fram en enda gång när vi var i centrum. Det verkade väldigt lagom.

Kommer jag att flytta till Eskilstuna?
Det har jag inte en aning om, men det är mycket möjligt. Chanserna är bra mycket större efter igår än vad de var tidigare. Jag skulle kunna trivas där.

Men det är mycket som måste klaffa - jag måste kunna jobba på distans några dagar i veckan, och pendlingen till stockholm övriga dagar måste fungera. Vi måste hitta ett hus som vi trivs med.

Men well, det är inte säkert att Eskilstuna är min framtid - men om den är det så kommer jag att trivas.

Men varför Eskilstuna?
För där kostar en villa ungefär lika mycket som en lägenhet gör här. Jag vill att mina barn ska växa upp i en villa där dom kan leka i trädgården, cykla på gatorna, spela fotboll.. och ja, allt annat sådant där.

Fick en helt galen känsla i magen när jag läste ordet äpplen. Plötsligt fylldes näsborrarna av doften av varm nybakad smulpaj med vaniljsås. Och som på kommando började magen kurra.

Så ikväll finns det inget som stoppar mig, jag ska baka smulpaj!