PappaTor

Ibland får jag känslan om att min blogg handlar mer om Linn än om vad den faktiskt handlar om mig, och ibland får jag för mig att det är lite konstigt. Men när jag tänker på saken så är det inte särskilt konstigt allt. Bloggen handlar ju trots allt om min resa till att bli en pappa - och den resan går genom Linns mage. Och då är det ganska naturligt att magen och kroppen som den tillhör kommer i fokus.

Men bara för sakens skull så ska jag prata lite om mig själv idag.

Det här med att jag ska bli pappa, och vad det innebär, det har jag inte riktigt lyckats få grepp om än. Men vad jag har förstått från alla pappor jag har pratat med är det ingenting jag ska förstå än. Jag har tur om jag får något grepp om vad det innebär innan barnen flyttar hemifrån. Fram till dess är det bästa jag kan göra att försöka göra vad jag tror är bäst, och hoppas att det räcker. Det låter ganska vettigt, men också ganska så.. oförutsägbart. Men barn ska nog vara oförutsägbara?

Något annat jag har lärt mig är att dom här åtta månaderna som man väntar barn (för den första månaden vet man ju inte om det), dom är inte alls som jag hade trott. Jag hade trott att dom skulle vara ungefär som vanligt.

Riktigt vad det är som skiljer från det vanliga är svårt att sätta tummen på, men jag tror det är just det där fokuset jag skrev om i början av det här inlägget. Jag känner mig inte riktigt som huvudpersonen i mitt eget liv längre. Huvudperson är Linn och Linns mage, och den där lilla saken som bor där inne. Jag är mer som en större biroll.

Och bortsett från att jag inte får riktigt lika mycket tid för egna ego-trippar och solonummer så är det inte helt fel att vara biroll. Det är spännande att sätta någon annans bästa före sitt eget. Det har jag aldrig gjort tidigare.

Jävla Liverpool, patetiska Martin Hanson. Svenska domare är sämst.

Tack och hej, nu ska jag sova och hoppas att United får en riktig domare imorn.

Idag har min sambo pratat väldigt mycket om mat. Men när det väl kom till kritan så.. var det mer snack än verkstad. Hon orkade inte ens äta upp sin andra efterrätt!

>

Upp tidigt imorse för att gå till gymmet (om det läser ni här), och sedan direkt vidare till jobbet.

Men på vägen till jobbet fick jag vara med om något fint. Efter att ha kommit upp från tunnelbanan i Kungsträdgården sneddade jag som vanligt förbi nere vid vattnet bort mot strandvägen, och det var då jag såg det. Världens absolut härligaste soluppgång över Djurgården och Gröna Lund. Fritt fall såg liksom ut som det flöt på moln, och berg-o-dalbanan som jag i vanliga fall hatar såg ut som något man kan äta för att det är både gott och nyttigt. Hela upplevelsen var lite som att bli slickad i ögat av någon man tycker om. På ett bra sätt.

I eftermiddag ska jag till frisören förresten, bildresultat kommer förstås här.

Och Linn, glöm inte ta din medicin. Puss.

I fredags fick jag äntligen hämta hem Linn igen - hur härligt som helst att få ha henne här hemma igen. Hann ju med att sakna henne riktigt ordentligt.. och oroa mig för henne också för den delen.

Under helgen har vi faktiskt inte gjort mycket alls, utan mest sovit hela tiden. Och spelat PES med Linns brorsa (= kul!).

Men mest av allt, jättemysigt att ha någon att krama igen!

Jag är på väg över stradvägen på väg till jobbet när det plötsligt händer. I ögonvrån ser jag någonting komma farande mot mig, och det är enbart tack vare att jag är ett fysiskt praktexemplar som jag lyckas kasta mig ur vägen för den livsfarliga projektil som var på väg mot mig.

Vad jag talar är Stockholms svar på Bagdads självmordsbombare - cyklisterna. Fullständigt orädda för sin egan och sina medtrafikanterns hälsa härjar dom över hela staden. Med gapande munnar kantande av fradga och små blinda fiskmåsögon viner dom fram överallt och hävdar sin egen förträfflighet. De fullständigt tror att de äger gatorna, och småsaker som gångtrafikanter och rött ljus är inget som bekymrar dem. De är guds utvalda! De är miljömedvetna!

Fy fan, ta bilen! Då slipper ni sitta och lukta ostkaka på kontoret hela dagen. Och kanske ni slutar köra på mig hela tiden.

Missade att uppdatera bloggen igårkväll, så här kommer det jag borde ha skrivit.

>

Usch!

I förrgår vad Linn mig att ringa till hennes barnmorska, för att underrätta henne om att Linn ligger på sjukhus och allt sådant där. Riktigt vad det är meningen att jag ska säga har jag aldrig riktigt kunnat klura ut - jag vet ju knappt var barnmorskans roll är i hela den här gravidcirkusen. Men god sambo och fästman som jag är bestämde jag mig trots allt för att slå en singal till barnmoskan idag.

[Barnmorskan] - Hej det är [Barnmoskans namn].
[Jag, förvirrad]: - Hej det är Tor... eh.. Tor Claesson. Linns sambo alltså.. Linn Wendels alltså. Sambo.
[Tystnad]
[Barnmorskan] - Jaha.. hej.
[Jag, obekväm] - Eh ja alltså. Linn bad mig att ringa dig. Hon liksom.. ligger på sjukhus.
[Tystnad]
[Jag, obekvämare] - Ja.. med njurbäckeninflamation, och hon ville att jag skulle säga det till tid.

Usch!

Det är inte meningen att män ska prata med barnmorskor! Det är en helt annat värld, en värld män som jag omöjligt kan förstå någonting av.

Men nu är det gjort. Vad sa hon sen då? Det tar vi på msn. Linn och jag alltså, ni andra får nöja er med att jag.. avskyr barnmorskor! ;)

Har just kommit hem från sjukhuset, och det har inte hänt så väldigt mycket spännande sedan mitt senaste blogginlägg - annat än att det har ringts otroligt mycket på min telefon. Alla fortsätter att vara oroliga för lilla flickan. Mamma, pappa och farmor (alltså mina föräldrar etc.) har ringt.

Så Linn när du läser det här: Krya på dig, alla dom hälsade till dig. Och farmor babblade om en massa knasigt, bara så du vet.

Uppdaterar med videoinfo när det är uppladdat!

>

Är hos Linn på sjukhuset nu, och hon verkar ganska så pigg och glad idag. Men pigg och glad har hon iofs varit ända sedan hon fick sin första Alvedon i måndags.

Mysigt att vara här och hälsa på i varje fall, man hinner ju med att sakna henne ganska så mycket under alla dom där timmarna som jag inte är med henne. Hoppas att hon ska få komma hem snart.

Men det verkar dröja några dagar till - "vi får se om ett par dagar" var hennes läkares senaste prognos. Men hennes blodprover har i varje fall börjat bli bättre det är bra! Nu ska dom bara bli helt bra, och njurarna friska. Sen så!

Vaknade tidigt idag igen, och åkte direkt till jobbet utan att äta någon frukost. Allt för att kunna komma härifrån igen så tidigt som möjligt i eftermiddag. Med lite tur får ju Linn komma hem idag, och i sånafall måste jag ju åka till KS och hämta upp henne. Och då vill jag ju helst ha jobbat mina 8 timmar så att jag slipper tänka på det hemma sen.

Så nu har jag druckit en varm choklad (som jag glömde bort, och som nu är en kall choklad), och käkat en ost- och skinkfralla. Allt för bata 58kr på 7-Eleven. Eller vänta förresten, bara 58kr? Det är ju svindyrt! Men gott var det i varje fall.. dom första klunkarna av chokladen medan det fortfarande var varmt.

Men jag ska inte klaga på min dyra frukost - för idag tycker jag synd om Linn igen. Inatt har dom elaka sköterskorna misshandlat hennes armar när dom försökt hitta något blodkärl att stoppa dropp- och andra sladdar i. Det lyckades dom visst inte alls med, så nu har hon ont i våga armana, och en sladd i ena handen. Det tycker jag väl väldigt, väldigt elakt av dom!

Hoppas nu bara att alla provresultat är bra, så att hon får komma hem idag. Tycker att det känns så, som att hon ska vara frisk nu. Hon orkar vara så arg på läkarna, och det brukar vara ett typiskt friskhetstecken från min flicka!

Jag älskar dig Linn

Har varit och hälsat på Linn på sjukhuset idag igen, och det var riktigt skönt att se henne. För i förmiddags lyckades hon faktiskt göra mig riktigt oroligt.

Först av allt får jag veta att hon har har fått hög feber igen, och att hennes blodvärden fortfarande är dåliga - och någon timma senare så ligger hon och spyr. Då blir man ju orolig! På sjukhuset ska ju min flicka bli friskare - inte tvärtom!

Men när jag kom dit i eftermiddags verkade hon friskare än på länge. Hon skrattade och var hur glad som helst, så det kändes hur bra som helst. Jag fick till och med plats i sängen tillsammans med henne så att jag kunde känna på Emilias sparkar: hon börjar bli start!

Var på sjukhuset i lite mer än två timmar, till dess att besökstiden tog slut. Värsta sorgligt att gå därifrån, hoppas att hon får komma hem imorn! Vill vara mer med henne än vad jag får vara nu! Sakna!

Det finns väldigt många som bryr sig om min flickvän. Det märkte jag igår.

Från det att jag kom hem och till någon timma efter att jag gått och lagt mig ringde det nämligen mer eller mindre konstant i telefonen. Linns mamma, Linns mormor, min mamma, min pappa, min farmor, Molle. Roligt att det är så många som bryr sig när dom får höra att hon ligger på sjukan!

Annars har jag inte mycket nytt att uppdatera med. Åkte in till jobber 1½ timme tidigare idag, så att jag kan åka in till sjukhuset ganska tidigt i eftermiddag och titta till filckan. Om dom fortfarande håller kvar henne då vill säga. Men det hoppas jag nästan, så att hon får bli riktigt frisk innan hon skickas hem.

Snart ska jag börja röra mig mot Nora.

Var inne på jobbet ovanligt tidigt idag, och det passar ju bra när jag vill gå tidigare också - allt för att kunna åka upp till Nora så snart som möjligt. Morsan kommer hem från jobbet klockan fem, och då tänker jag stå utanför hos henne och vänta med Murre och alla tillbehör. Sen brummar det upp till Nora.

Förresten så är det väldigt roligt att läsa Linns blogg idag - den är så glad. Jag älskar att läsa om hennes bra dagar. Tycker så synd om henne som mest sitter hemma och mår dåligt med sin graviditet, så hon förtjänar verkligen att ha roligt med familjen där uppe några dagar. Det är nästan så att jag blir avundsjuk för att hon har så roligt när jag tvingas sitta på jobbet o pilla navelludd. Men bara nästan - för det är ju bra med ombytta roller för några dagar. Då märker jag hur mycket jag faktiskt saknar henne när hon är borta.

Även fast hon mobbar min fantastiska videoblogg från imorse. För nog är det väl lite oartist att säga att jag ser ut som en pajas med håret åt alla håll. Och dessutom att det bara är personer under 18 som videobloggar. Bara för det måste jag videoblogga mer, för att visa hur en fantastisk mogen och modern vuxen-pappa-videoblogg fungerar. :-D

Nej, nu ska jag sluta snacka skit och.. gå på toa. Det behöver inte ni veta, men så är det. Cya!

Här kommer episod ett i den spännande videobloggen om PappaTor!

I dagens avsnitt berättar PappaTor om vad han gjorde igårkväll, och vad som händer senare idag.

>

Jag tror inte att man kan förstå hur morgontrött man är förrän man får sällskap av någon som inte är det. Det är genom kontrasten mot denne morgonpigge person som man ser vem man verkligen är.


Imorse fick jag sällskap av en sådan morgonpigg människa, och plötsligt såg jag mig själv för vem jag verkligen är: en alldeles oerhört obehaglig människa. Innan jag vaknar till ordentligt gör jag allt som är olämpligt. Jag svär och sparkar efter katten, jag morrar mot väggar och möbler som kommer i vägen för mig, och jag hotar grejer som ligger på golvet med könsumgänge om jag råkar trampa på dem.

I vanliga fall tänker jag som sagt inte på det, men i kontrast mot en skrattande och smärtsamt pratglad Linn fick jag känna mig som en riktig gammal gubbstrutt. Medan hon dansar omkring med lätta steg (ja, hon med den gravida magen blir som en ballettdansös i jämförelse med mig) kan jag knappt resa mig ur sängen. Helt otroligt!

Men imorse försökte jag ändå bita av de värsta svordomarna, allt för att det är min sista stund med flickan på hela 36 timmar.. och då måste man ju passa på att vara så fin som kan.

Ha det så kul uppe i Nora nu flickan!

Imorgon överger Linn mig och Stockholm för en lång-weekend i Nora. Det innebär att vi åker på vår första natt från varandra sedan December förra året. Men redan på fredag efter jobbet följer jag efter upp till Nora jag med. Vill inte vara borta från min flicka mer än en natt åt gången, då skulle jag aldrig kunna sova.

Så imorgon kväll kommer jag att vara helt själv. Det innebär förmodligen att jag kommer köpa snabbmat, spela PES, glo på Lost och kanske läsa lite. Eller skriva. Eller så somnar jag direkt när jag kommer hem, så blir det alltid när jag buffrar upp med för mycket idéer om vad jag ska hitta på.

Ska hur som helst bli kul att åka upp till Nora och träffa svär-familjen! Alltid roligt. Och så känns helgen alltid mycket längre när man är hemifrån, det är ju en bonus det med. Och så ska det bli kul att träffa flickan igen, kommer hinna med att sakna henne.

Och jo, imorgon fyller Emilia 140 dagar - det är halvvägs mellan "gnissel i sängen" och "ploppa ut mellan mammas ben".

(Eller Well, att Linn åker är faktiskt inte spikat, men jag måste ju skriva om något, eller hur?)

Jag tror att den lilla flickan som bor i Linns mage har börjat acceptera mig nu. Sparkar mig i handen gör hon i varje fall mest hela tiden - bara igår fick jag känna två sparkar. Det är fortfarande hur häftigt som helst. Helst av allt skulle jag tillbringa hela dagarna med mina händer på Linns mage. Om jag fick bestämma skulle hon inte få gå någonstans (utom möjligtvis på toaletten) utan mina händer på magen. Jag vill ju inte missa någonting!

Men nu sitter jag här på jobbet ändå, och det innebär att jag säkert missar en massa sparkar. Undrar hur jag ska kompensera för det? Det får jag fundera på! Kanske kan hitta på något busigt?

Annars så är det inte så väldigt mycket nytt under solen (molnen). Sedan två dagar tillbaks så vet alla på jobbet att jag ska bli pappa. Det innebär att det inte pratas om något annat än barn här längre. Barn, barn, barn. Och så lite om jobbet förstås. Jag gillar det - dom kommer med en massa tips. Bra som dåliga. Men det är roligt hur entutiastiska alla är! :D

Nu ska jag jobba!