PappaTor

Här om dagen var min gravida fästmö* väldigt bekymrad över det här med julen - att hon saknar att fira en riktig jul. Så nu har vi bestämt oss för att fira en riktigt klassisk jul hemma hos oss i Akalla. Det ska bli roligt - jag har inte firat en riktig jul på väldigt många år.

Senaste gången jag kan minnas att vi firade en något så när riktig jul av i slutet av 2004. Då var vi en massa personer hemma hos min moster. Det var ganska mysigt. På det där lite obekväma sätter som det alltid blir när man tränger sig på hos en familj som inte är ens egen. Obekvämt på ett bra sätt alltså.

Sedan dess har det inte blivit så mycket till julfirande. Kanske är dags för det igen nu?

Bara det finns en massa goda nötter att äta. Så att jag blir dålig i magen :D

*jag gillar att kalla Linn för min gravida fästmö. Jag skriver så för att skryta. Med att jag är förlovad, och med att jag ska få barn. Och att jag har stor [pip].

Jag sitter och pratar med min gravida fästmö på msn. Hon pratar om hår och frisyrer. Om hur hon ska göra med håret när barnet kommer. Om hon ska låta det vara långt, eller klippa upp det. Om vilken färg hon ska ha på håret. Om luggens vara eller inte vara. Och viktigast av allt - att håret ska vara uppklippt för volymens skull.


Ja, i ärlighetens namn förstår jag inte så väldigt mycket alls. Vad jag förstår är att det här är väldigt viktigt för Linn, och jag gör mitt absolut bästa för att ge henne de svar hon söker. Jag tvivlar på att jag lyckas nå hela vägen, de ord som trillar ur mig låter mest som gamla klyshor.

- Vad du än bestämmer dig att göra så vet jag att det kommer bli någonting bra i varje fal.
- Du är alltid fin i håret.

Även om det är sanningar för mig tvivlar jag på att det är precis de här orden hon vill höra. Men sedan tror jag inte alls att det är mig hon vill prata med, inte egentligen. Jag tror att det är så att Linns mamma Lena är på jobbet - eller i varje fall inte framför datorn - och då blir det jag från reservlaget som kallas in som bollplank. Det enda jag kan hoppas på är att inte dra på mig något rött kort innan matchen är slut.

Oj jäklar vilket fint väder det är idag. Solen lös in i köket när jag fixade med frukosten, och hela världen såg så vackert blå/gul/röd ut där utanför fönstret.

Det är sånahär dagar som får mig att förstå varför vissa människor faktiskt tycker om hösten. Om det bara var några fler sånahär dagar varje år så skulle jag också kunna gilla hösten. För jäklar vad fint det var!

Fröst inte ens när jag gick till tunnelbanan. Njöt bara av alla fina höstlöv på träden, och känslan av solsken i ögonen.

Önskar att jag hade fått vara ledig idag. Då hade jag tvingat med Linn ut på en promenad i solskenet.

Efter några matcher PES med Rice var jag så illa tvungen att kasta ut honom. För egen del hade jag gärna spelat PES i några timmar till, men det gick inte. Dagens arbete var inte färdigt riktigt än för min del.

Vi skulle åka och titta på en ny spjälsäng eftersom vi råkat förstöra vår förra.

Innan vi åkte hade vi lovat att ringa Blocket tjejen en gång till för att se till så att hon var hemma och allt sånt.

"Hej det är Lena," svarar en röst som låter väldigt bekant. Jag måste känna igen rösten sen jag ringde henne imorse tänker jag. Men konstigt att hon svarar med sitt mellannamn, förra gången svarade hon som Alexandra.
"Hej det är Tor Claesson här," börjar jag. "Vi skulle komma och titta på sängen."
"Hej T-o-r C-l-a-e-s-s-o-n," överartikulerar blocket-Lena. Hon kanske inte minns vem jag är.
"Ja... eh.." börjar jag. "Vi skulle komma och titta på sängen?"
"Tor, det är Lena, din svärmor du pratar med."

Någonstans här stänger min hjärna av helt. Går inte riktigt att koppla någonting, varför svarar hon på blocket-Alexandras telefon?

Något telefonsamtal senare, den här gången till rätt blocket-person, kommer vi iväg till vår spjälsäng. Den hittar vi i ett litet villaområde vid namn Eneby i Bromma. Riktigt sött litet område med urgulliga små hus. Helt klart ett villaträsk jag skulle vara beredd att flytta till om det inte kostar 5 miljoner att bo där.


Sängen är hur som helst jättefin, och står nu redo att monteras hemma i vardagsrummet.

Vaknade tidigt igår morse, allt för att hinna hem till Stockholm i tid för matchen. Åkte från Nora redan vid 11.30, och med en matchstart 15.00 verkade det som om tiden skulle räcka och bli över.


Riktigt så lätt blev såklart inte. Hade glömt att det inte bara var att åka hem och slå matchen. Först var jag tvungen att hämta katten från mamma, hämta Rice från ursvik, hämta hamburgare och frukt från Kista - och när allt det väl vad gjort hade matchen redan startat. För 23 sekunder sedan. Men tack vare en heroisk insats från Linn stod matchen redan på när vi kom in genom dörren. Tack.

Matchen slutade 1-1. Hamburgarna smakade gott. Ölen smakade ännu godare. Och jag lyckades slå Rice i PES. Mycket tack vare att han lyckats placera Maldini (mittback) i målet, och målvakten som mittback.

Är uppe i Nora idag för att fira Linns lillebrolla som fyller 18. Skönt att vara från Stockholm en dag såhär, det får helgen att kännas så mycket längre.



Men ett problem finns det här uppe, min gamla säng. Jo, just det, min gamla säng. När vi flyttade ihop gjorde vi nämligen ett byte - vi tog Linns überstora säng, och kastade upp min gamla säng hit till Nora. Problemet med min gamla säng är att den inte alls är lika stor som den nya überstora sängen som jag är van vid.

Således är jag väldigt trött idag, efter att hela natten ha krockat i Linn, samtidigt som hon på något sätt lyckats roffa åt sig hela täcket (= jag frysa ihjäl). Var jag vid mina sinnens fulla bruk skulle jag komma på något slugt sätt att hämnas på henne. Men hon har ju ett äss i ärmen. Hon är gravid, så jag får inte hämnas. Fyanamig!

Imorgon är det Chelsea - Manchester United. Så det blir till att åka hem tidigt och förbereda för Mr. Arriba "Rice" Chelsea. Har köpt ett par Miller, mer än så behövs väl inte. Förutom en burgare. Ska bli kul! Utom matchen då, den kommer gå åt h-vete.

PS. Grattis till Stefan Palm också, han fyllde år i onsdags. DS.

Det finns en fantastisk och fasansfull hemsida där man kan prova att generera hur ens barn kommer att se. Det gör man genom att ladda upp en bild på sig själv, och en bild på sin partner. Resultatet kan variera kraftigt.

När min Linn först provade att se hur vårat barn kommer se ut fick vi först fram en neger, och sedan en neger till. Jag menar inte att det är något fel på negrer, men jag vill gärna att våra barn ska få samma hudfärg som oss. Jag vill inte att någon ska tro att Eddie Murphy är mina barns pappa.

Lite bättre blev det dock, och här följer ett par av våra förskräckligt ful-söta barn. Lägger dessutom upp några halvsyskon åt alla tänkbara håll.

Igår hade vi en riktigt mysig dag, trots att den började mindre lyckat när jag åkte hem från jobbet vid 11-snåret.

Några timmars vila senare mådde jag dock helt OK igen, varför vi åkte en sväng till Kista Galleria. Tidigt på eftermiddagen visade det sig fortfarande vara ganska lugnt där - så lugnt att det faktiskt gick att ha ganska mysigt där utan att trassla in sig i en massa människor.

Började besöket med att hämta ut Linns förlovningsring som legat inne på förminskning i flera veckor. Men nu var den äntligen tillbaks igen, och när den väl kommit på fingret såg den ut att passa perfekt.

Hemma igen fick jag en överraskning när Linn plockade fram min ring. Jag visste ju att jag skulle få en sådan förr eller senare, men att det skulle bli igår var en överraskning. Först ställde hon den bara inne i badrummet, så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Så jag tog det säkra före det osäkra och låtsades som om jag inte såg den.

- Du borde prova din ring.
- Var är den?
- Du har redan sett den.

Det visade sig dock att jag var ganska rålig på att låtsas som ingenting. Tvärtom stirrade jag visst en del på ringen.

Hur som helst känns det helmysigt att båda har sina ringar nu! Då är vi verkligen förlovade på riktigt! Inte bara så att vi säger att vi är förlovade, utan nu syns det också!

Jag älskar dig Linn Wendel.

Ska ta bilder på ringarna o våra händer när jag får tillfälle. Tillsvidare får dom här bilderna duga.

Känner mig helt slut idag. Jag vet inte riktigt vad det är jag gör om dagarna, men någonting måste det vara. För jag känner mig helt slut mest hela tiden. Det är som om jag lider av någon slags permanent stressframkallad sömnbrist.

På något sätt är det som om hela världen har vuxit sig lite större, samtidigt som jag har krympt ett par storlekar*. Som om jag inte riktigt kan hinna med allt det jag borde göra. Och varje gång jag gör något så känns det som om det faktiskt är något annat - viktigare - jag borde göra.

Dagarna spenderar jag i första hand på jobbet, och där (här) är det alltid lika svårt att hitta en bra balans mellan arbete och msn-prat. I första hand så vet jag ju att jag måste arbeta - det är ju vad jag blir betald att göra. Men samtidigt är det inte helt lätt att låta sin gravida sambos msn-meddelanden ligga och blinka utan att svara på dem direkt.

På kvällarna sen är jag trött som en gammal åsna, och orkar inte med mycket mer än att laga mat och diska. Att sen försöka underhålla en socialt utsvulten sambo, eller pyssla med något eget intresse som skrivande eller bollrullande fotbollsspel. Det känns väldigt avlägset.


Och nätterna, då sover jag sällan särskilt bra heller. En katt som leker i 130 decibel, och en foglossande gravid sambo utgör båda små väckarklockor, och själv är jag inte mycket bättre som snurrar in mig i såväl lakan som sängstomme.

Men jag ska inte klaga. Snart ska jag bli pappa, och då är det lika bra att vara van vid att vara trött hela tiden. Men jag måste nog bli bättre på att ta vara på dom lugna stunder som faktiskt finns - dom kommer bli ännu färre med barn, så då är det bäst att veta hur man ska utnyttja dom på bästa sätt.

*krympt rent rumsligt har jag dock inte. Jag är 11,5kg tyngre nu är för ett år sedan. Och det är jag stolt över.

För några veckor köpte vi en träfärgad men annars väldigt snygg barnsäng. Därtill köpte vi fyra flaskor vit sprayfärg. Sedan dess har vi väntat på en solig dag för att kunna förvandla vår träfärgade men annars väldigt snygga barnsäng till en vit väldigt snygg barnsäng.

Igår fick vi en solig dag, och resultatet blev inte helt som planerat. Vad vi nu har är en vit-flammig träbit som ligger ute på balkongen. Att spraymåla en spjälsäng var visst inte alls särskilt lätt. Tvärtom var det faktiskt jäkligt svårt. På vissa ställen är det redan alldeles för mycket färg - på andra ställen skiner träfärgen fortfarande igenom. Inte alls bra.

Så nu får vi antingen slipa bort allt det vita och köpa normal vit målarfärg - eller köpa en helt ny säng. Ingetdera är särskilt lockande.

Men helt misslyckade är vi inte - nu hänger våra snygga gardinstränger i taket. Dom blev riktigt lyckade.

Var på bio och såg Narnia med lillebrorsan i lördags, och det det var faktiskt mycket roligare än vad jag hade väntat mig. Timmarna innan vi skulle iväg hann jag ju till och med bli nervös. Helt plötsligt kom jag på att jag aldrig varit ensam med honom tidigare, och att han aldrig varit på bio tidigare.


Så när vi hämtade upp honom kände jag mig lite vilsen. Hur gör man när man tar med en 7-åring på bio för första gången? Håller man honom i handen? Kommer han tycka det är läskigt att vara ensam med mig? Kommer han fatta något av filmen?

Jo, han fattade precis vad filmen handlade om, och han tyckte inte alls att det var läskigt att vara ensam med mig. Även fast jag inte höll honom i handen. Han babblade en massa om World of Warcraft, och hade världens roligaste dag verkade det som. Och jag hade roligt jag med - filmen var bra, och World of Warcraft gör mig spel-nostalgisk.

Sedan tror jag att Linn tyckte att jag var lite väl nördig när vi pratade spel, men vad gör väl det. Jag har alltid varit en nörd.

Imorgon ska jag ta med lillebrorsan på bio.

Jag tror aldrig att han har varit på bio tidigare, så det blir jag som får ta honom på hans premiärvisning. Det ska bli riktigt roligt - även om Narnia kanske inte är den filmen jag skulle ha valt om jag fått välja helt fritt. Men vad gör det, blir lillkillen glad så får jag också vara glad. Och dessutom så är det farmor som betalar för såväl biobesök som hamburgare.

Tycker förresten att det börjar bli på tiden att jag uppför mig som en schyst brorsa. Tidigare har jag alltid prioriterat allt annat än ja.. sånt där brorsor gör. Men nu när jag ska bli farsa kanske jag ska bli en schyst brorsa också. Som en liten bonus. Dessutom - ska jag vara en riktigt bra brorsa får jag ju lira lite WoW med brorsan också ^_^

Så ska vi försöka få lite ordning på barnrummet nu i helgen också. Slipa klart, och måla sängen. Och så vill jag få upp dom där förbannade gardin-skenorna i taket. Så att jag får använda min stora manliga borr.

Vad kommer mitt barn att växa upp att bli egentligen? Det är en tanke som har plågat mig sedan igår.

Tanken tog, som så många andra tankar, sin början på 7eleven. Jag och kollegan Anders stod där när ett gäng fjortistjejer i 13-14-års-åldern kom in. Alla var klädda precis sådär som fjortisar brukar vara klädda - mer nakna än påklädda. Det var såklart ingen jag reagerade på, så är det ju liksom överallt. Men det var då han sa det, Anders alltså.

- När man har två egna döttrar bli man lite rädd av att se sånadär. Tänk att dom kan växa upp och bli likadana. Att gamla gubbar som jag någon dag ska stå och tänka vilja fina tjejer om mina döttrar.

Jag håller faktiskt med honom. Till viss del i varje fall. Om jag får en dotter vill jag verkligen inte att hon ska strutta runt som en liten Britney-lookalike. I varje fall inte som 13-åring. När hon kommer upp mot 15-års-åldern är det såklart att hon får bli den hon vill.. men som barn, usch, nej, det hoppas jag verkligen inte.

Jag tror att jag och Linn har lite olika åsikter om den saken.

Om det blir en kille då?
Då hoppas jag ändå på lite samma sak. Att han ska vara tillräckligt mycket nörd för att lyckas bra i skolan, och ha några gemensamma intressen med mig. Men tillräcklig med o-nörd för att bli en heting.

Vi laddade ner ZSNES och några gamla Super Nintendo-spel igår, och jäklar vad roligt det var att spela såna igen. Visst för att jag svär och är förbannad precis hela tiden, men så arg blir man bara på riktigt bra spel.

Det får mig att undra vad det är för spel våra ungar kommer att fastna för och bli helt nostalgiska när dom får spela igen. PlayStation 4? Xbox 970? Nintendo Tjoho? Ingen som vet - men en sak är säker, särskilt likt Super Madio World lär det knappast vara. Synd det, för Mario är ju något som det är värt att vara Nostalgisk över.

Är lite sugen på att ladda ner det där Super Mario som fanns till 8bitars Nes. Det var grejer det, så jäkla roligt. Och det kanske jag inte är helt urusel på heller. Eller jo, det kanske jag är?

Igår firade vi förresten 100 dagar! 100 dagar sedan vår unge blev till. Lite häftigt! :D

Efter att ha lämnat av Linn på Citykrogen skyndade jag hemåt - bråttom, bråttom att skruva ihop datorn för att hinna spela så mycket PES som möjligt.

Men någonstans på vägen - vid rullbanden på T-Centralen närmare bestämt - tappade jag tråden. Mot mig i mittgången kommer ett stort svart hårsvall, med tillhörande sjörövarhalsband och jättebiceps. Innan jag ens hinner reagera ropar jag Moralez. Och jo visst, det var David. Han vinkar och springer förbi mig.


Fem minuter senare ringer killen upp igen, och vi glider till Akalla för att snacka skit över en bit mat. Hamburgare på Happy Grillen närmare bestämt.

Roligt att stöta ihop med honom, inte varje dag man träffar honom. Roligt att han verkar förstå hur kul det ska bli att bli pappa också! Eller som han sa - Barn, det är ju meningen med livet. Det tycker jag med. Men riktigt kul att höra någon mer än mig själv säga det :-D

Jag fick lite misstankar dock, om att David kanske är lite smyg-pappa. För allt det här med föräldrapenning och pappaledighet. Det visste han mycket mer om än vad jag nånsin kommer att veta.

Nu har jag shoppat kläder tre dagar i rad. I torsdag, i fredags och i lördags. Riktigt jäkla ohälsosamt för ekonomin - men tack vare H&M är hålet i plånboken inte riktigt så stort som det skulle ha kunnat bli.

Det som införskaffats är bland annat en jacka, en stjorta, två slip-overs, ett par jeans och lite annat smått och gott. Nästan allt som behövs för att överleva vintern alltså. Det enda som saknas nu är ett par schysta skor.

Lördagens shopping förde oss också till stan, där ett uppgraderingspaket till datorn inhandlades. Väldigt trevligt.

När vi handlat färdigt var det dags att vinka av min Wendel på citykrogen, där hon skulle möta upp sin pappa och resten av gänget som skulle på VIP-kryssning. Nej, jag är inte alls avundsjuk. Att mingla med Björn Gustafsson verkar ju, såhär i efterhand, väldigt tråkigt ;-D

Hur får man för sig att skaffa barn i vår ålder (19 och 22)? Hur får man för sig att skaffa barn över huvud taget?

I vårt fall började allt en oktoberdag förra året. Linns mormor och Leif hade just gift sig, och vi befann oss på deras bröllopsfest. Där fick vi av någon anledning ansvar för Leifs barnbarn Vilgot, och trots att han gjorde det helt omöjligt att titta på den pågående United-matchen var han helt jätterolig. Han liksom klättrade på mig, satt i knät på mig, trampade mig mellan benen så att jag ville gråta - ja han gjorde en massa bus. O jag blev helt såld.

Sedan på kvällen efter bröllopet började vi prata om Vilgot, och hur det skulle vara att ha en egen "Vilgot". Först vågade vi ju inte riktigt tro på varandra (vi har alltid sagt att vi hatar barn), och det blev mest "vågar du?" "nej, vågar du?" "nej, jag bangar inte" "inte jag heller".. och nej, ingen av oss bangade. För båda tryckte på en hemlighet. Vi hatade inte alls barn.

Och ptja, sedan dess har det bara rullat vidare. Med bara några små urspårningar.

Tack för hjälpen Vilgot.

Vi lämnade ju Murre hemma hos mamma nu senast vi var i Nora, och självklart hann han med att ställa till med problem.

Bland annat så
- åt han upp en blomma
- åt han upp hennes frukost
- åt han upp hennes lunch
- rev han ner en vägghylla.

Det senaste hade jag tänkt ordna idag, men nu ska vi ju iväg på bio istället. Så jag får ta mig över till morsan på lördag istället. Borra upp hyllan igen. Med min nya, manliga, slagborr. Så kan jag passa på att bjuda över henne på lite käk på söndag också. Man måste ju vara social, eller vad det nu heter ;)

Pratade med farmor igår, och kunde inte låta bli att bli arg på henne - som vanligt. Hon har pratat om att det vore kul om jag tog med Konrad (min lillebrolla ~7 år) på bio, och jag har sagt att det kan väl vara kul. Men nu har hon visst gått och lovat honom att jag ska ta med honom, och det sätter ju lite press på mig. Det är ju inte som att jag har tid att försvinna iväg på bio med honom precis när som helst.

Men nu får jag väl pressa in det någonstans, vill inte göra honom besviken. Och egentligen så lär det ju bli ganska kul - han gillar samma slags filmer som jag, och han vill käka hamburgare. Bara bra alltså.

Men jag kan ändå inte låta bli att bli arg på farmor, man ska inte lova något förrän jag vet när jag har tid.

På tal om bio så ska jag åka iväg på sån idag, fast med Linn istället för Konrad. Vi ska se Get Smart, den verkar ju bara för rolig! Det är ju han som spelar Michael i The Office som spelar huvudrollen, och han är bara för underbar!

Nu är den här igen, vinterhelvetet.

Går upp klockan 05.50 för att gymma och det är fullständigt kolmörkt. För bara någon vecka sedan brukade jag se solen kika fram över trädtopparna när jag gick upp - idag såg jag inte ens mina fötter när jag trampade på katten.

Tycker det är fullständigt sanslöst vilket hemskt land man bor i! Totalt mörker halva året, och nu går det inte ens att inbilla sig att det är sommar längre. Bara att bita i det sura äpplet och stänga av hjärnan tills solen tittar fram igen någon gång i Mars (hade tänkt skriva April, men Mars är en ganska viktig månad nästa år).

Vidare så tycker jag att det skrivs alldeles för mycket om klimathotet (att det blir varmare här uppe i Norr kan knappast räknas som ett hot, snarare en förhoppning) och alldeles för lite om mörkerhotet. För där har vi ett reéllt hot. Att det är totalt bäcksvart ute under ett halvår, det kan inte vara hälsosamt för någon. För helt ärligt, den största personliga tillfredställelsen de närmaste sex månaderna lär ju vara när man får sitta o stirra in i en glödlampa och låtsas att det är solen.

Är väldigt glad att vårt barn kommer att födas på våren. Det kanske innebär att det föds med lite optimism. Såndär optimism som hela våren formligen smakar av. Kom igen nu våren! Skynda på! Ge mig barn och solsken så att livet kan börja igen!