PappaTor

Missade att uppdatera bloggen igårkväll, så här kommer det jag borde ha skrivit.

>

Usch!

I förrgår vad Linn mig att ringa till hennes barnmorska, för att underrätta henne om att Linn ligger på sjukhus och allt sådant där. Riktigt vad det är meningen att jag ska säga har jag aldrig riktigt kunnat klura ut - jag vet ju knappt var barnmorskans roll är i hela den här gravidcirkusen. Men god sambo och fästman som jag är bestämde jag mig trots allt för att slå en singal till barnmoskan idag.

[Barnmorskan] - Hej det är [Barnmoskans namn].
[Jag, förvirrad]: - Hej det är Tor... eh.. Tor Claesson. Linns sambo alltså.. Linn Wendels alltså. Sambo.
[Tystnad]
[Barnmorskan] - Jaha.. hej.
[Jag, obekväm] - Eh ja alltså. Linn bad mig att ringa dig. Hon liksom.. ligger på sjukhus.
[Tystnad]
[Jag, obekvämare] - Ja.. med njurbäckeninflamation, och hon ville att jag skulle säga det till tid.

Usch!

Det är inte meningen att män ska prata med barnmorskor! Det är en helt annat värld, en värld män som jag omöjligt kan förstå någonting av.

Men nu är det gjort. Vad sa hon sen då? Det tar vi på msn. Linn och jag alltså, ni andra får nöja er med att jag.. avskyr barnmorskor! ;)

Har just kommit hem från sjukhuset, och det har inte hänt så väldigt mycket spännande sedan mitt senaste blogginlägg - annat än att det har ringts otroligt mycket på min telefon. Alla fortsätter att vara oroliga för lilla flickan. Mamma, pappa och farmor (alltså mina föräldrar etc.) har ringt.

Så Linn när du läser det här: Krya på dig, alla dom hälsade till dig. Och farmor babblade om en massa knasigt, bara så du vet.

Uppdaterar med videoinfo när det är uppladdat!

>

Är hos Linn på sjukhuset nu, och hon verkar ganska så pigg och glad idag. Men pigg och glad har hon iofs varit ända sedan hon fick sin första Alvedon i måndags.

Mysigt att vara här och hälsa på i varje fall, man hinner ju med att sakna henne ganska så mycket under alla dom där timmarna som jag inte är med henne. Hoppas att hon ska få komma hem snart.

Men det verkar dröja några dagar till - "vi får se om ett par dagar" var hennes läkares senaste prognos. Men hennes blodprover har i varje fall börjat bli bättre det är bra! Nu ska dom bara bli helt bra, och njurarna friska. Sen så!

Vaknade tidigt idag igen, och åkte direkt till jobbet utan att äta någon frukost. Allt för att kunna komma härifrån igen så tidigt som möjligt i eftermiddag. Med lite tur får ju Linn komma hem idag, och i sånafall måste jag ju åka till KS och hämta upp henne. Och då vill jag ju helst ha jobbat mina 8 timmar så att jag slipper tänka på det hemma sen.

Så nu har jag druckit en varm choklad (som jag glömde bort, och som nu är en kall choklad), och käkat en ost- och skinkfralla. Allt för bata 58kr på 7-Eleven. Eller vänta förresten, bara 58kr? Det är ju svindyrt! Men gott var det i varje fall.. dom första klunkarna av chokladen medan det fortfarande var varmt.

Men jag ska inte klaga på min dyra frukost - för idag tycker jag synd om Linn igen. Inatt har dom elaka sköterskorna misshandlat hennes armar när dom försökt hitta något blodkärl att stoppa dropp- och andra sladdar i. Det lyckades dom visst inte alls med, så nu har hon ont i våga armana, och en sladd i ena handen. Det tycker jag väl väldigt, väldigt elakt av dom!

Hoppas nu bara att alla provresultat är bra, så att hon får komma hem idag. Tycker att det känns så, som att hon ska vara frisk nu. Hon orkar vara så arg på läkarna, och det brukar vara ett typiskt friskhetstecken från min flicka!

Jag älskar dig Linn

Har varit och hälsat på Linn på sjukhuset idag igen, och det var riktigt skönt att se henne. För i förmiddags lyckades hon faktiskt göra mig riktigt oroligt.

Först av allt får jag veta att hon har har fått hög feber igen, och att hennes blodvärden fortfarande är dåliga - och någon timma senare så ligger hon och spyr. Då blir man ju orolig! På sjukhuset ska ju min flicka bli friskare - inte tvärtom!

Men när jag kom dit i eftermiddags verkade hon friskare än på länge. Hon skrattade och var hur glad som helst, så det kändes hur bra som helst. Jag fick till och med plats i sängen tillsammans med henne så att jag kunde känna på Emilias sparkar: hon börjar bli start!

Var på sjukhuset i lite mer än två timmar, till dess att besökstiden tog slut. Värsta sorgligt att gå därifrån, hoppas att hon får komma hem imorn! Vill vara mer med henne än vad jag får vara nu! Sakna!

Det finns väldigt många som bryr sig om min flickvän. Det märkte jag igår.

Från det att jag kom hem och till någon timma efter att jag gått och lagt mig ringde det nämligen mer eller mindre konstant i telefonen. Linns mamma, Linns mormor, min mamma, min pappa, min farmor, Molle. Roligt att det är så många som bryr sig när dom får höra att hon ligger på sjukan!

Annars har jag inte mycket nytt att uppdatera med. Åkte in till jobber 1½ timme tidigare idag, så att jag kan åka in till sjukhuset ganska tidigt i eftermiddag och titta till filckan. Om dom fortfarande håller kvar henne då vill säga. Men det hoppas jag nästan, så att hon får bli riktigt frisk innan hon skickas hem.

Snart ska jag börja röra mig mot Nora.

Var inne på jobbet ovanligt tidigt idag, och det passar ju bra när jag vill gå tidigare också - allt för att kunna åka upp till Nora så snart som möjligt. Morsan kommer hem från jobbet klockan fem, och då tänker jag stå utanför hos henne och vänta med Murre och alla tillbehör. Sen brummar det upp till Nora.

Förresten så är det väldigt roligt att läsa Linns blogg idag - den är så glad. Jag älskar att läsa om hennes bra dagar. Tycker så synd om henne som mest sitter hemma och mår dåligt med sin graviditet, så hon förtjänar verkligen att ha roligt med familjen där uppe några dagar. Det är nästan så att jag blir avundsjuk för att hon har så roligt när jag tvingas sitta på jobbet o pilla navelludd. Men bara nästan - för det är ju bra med ombytta roller för några dagar. Då märker jag hur mycket jag faktiskt saknar henne när hon är borta.

Även fast hon mobbar min fantastiska videoblogg från imorse. För nog är det väl lite oartist att säga att jag ser ut som en pajas med håret åt alla håll. Och dessutom att det bara är personer under 18 som videobloggar. Bara för det måste jag videoblogga mer, för att visa hur en fantastisk mogen och modern vuxen-pappa-videoblogg fungerar. :-D

Nej, nu ska jag sluta snacka skit och.. gå på toa. Det behöver inte ni veta, men så är det. Cya!

Här kommer episod ett i den spännande videobloggen om PappaTor!

I dagens avsnitt berättar PappaTor om vad han gjorde igårkväll, och vad som händer senare idag.

>

Jag tror inte att man kan förstå hur morgontrött man är förrän man får sällskap av någon som inte är det. Det är genom kontrasten mot denne morgonpigge person som man ser vem man verkligen är.


Imorse fick jag sällskap av en sådan morgonpigg människa, och plötsligt såg jag mig själv för vem jag verkligen är: en alldeles oerhört obehaglig människa. Innan jag vaknar till ordentligt gör jag allt som är olämpligt. Jag svär och sparkar efter katten, jag morrar mot väggar och möbler som kommer i vägen för mig, och jag hotar grejer som ligger på golvet med könsumgänge om jag råkar trampa på dem.

I vanliga fall tänker jag som sagt inte på det, men i kontrast mot en skrattande och smärtsamt pratglad Linn fick jag känna mig som en riktig gammal gubbstrutt. Medan hon dansar omkring med lätta steg (ja, hon med den gravida magen blir som en ballettdansös i jämförelse med mig) kan jag knappt resa mig ur sängen. Helt otroligt!

Men imorse försökte jag ändå bita av de värsta svordomarna, allt för att det är min sista stund med flickan på hela 36 timmar.. och då måste man ju passa på att vara så fin som kan.

Ha det så kul uppe i Nora nu flickan!

Imorgon överger Linn mig och Stockholm för en lång-weekend i Nora. Det innebär att vi åker på vår första natt från varandra sedan December förra året. Men redan på fredag efter jobbet följer jag efter upp till Nora jag med. Vill inte vara borta från min flicka mer än en natt åt gången, då skulle jag aldrig kunna sova.

Så imorgon kväll kommer jag att vara helt själv. Det innebär förmodligen att jag kommer köpa snabbmat, spela PES, glo på Lost och kanske läsa lite. Eller skriva. Eller så somnar jag direkt när jag kommer hem, så blir det alltid när jag buffrar upp med för mycket idéer om vad jag ska hitta på.

Ska hur som helst bli kul att åka upp till Nora och träffa svär-familjen! Alltid roligt. Och så känns helgen alltid mycket längre när man är hemifrån, det är ju en bonus det med. Och så ska det bli kul att träffa flickan igen, kommer hinna med att sakna henne.

Och jo, imorgon fyller Emilia 140 dagar - det är halvvägs mellan "gnissel i sängen" och "ploppa ut mellan mammas ben".

(Eller Well, att Linn åker är faktiskt inte spikat, men jag måste ju skriva om något, eller hur?)

Jag tror att den lilla flickan som bor i Linns mage har börjat acceptera mig nu. Sparkar mig i handen gör hon i varje fall mest hela tiden - bara igår fick jag känna två sparkar. Det är fortfarande hur häftigt som helst. Helst av allt skulle jag tillbringa hela dagarna med mina händer på Linns mage. Om jag fick bestämma skulle hon inte få gå någonstans (utom möjligtvis på toaletten) utan mina händer på magen. Jag vill ju inte missa någonting!

Men nu sitter jag här på jobbet ändå, och det innebär att jag säkert missar en massa sparkar. Undrar hur jag ska kompensera för det? Det får jag fundera på! Kanske kan hitta på något busigt?

Annars så är det inte så väldigt mycket nytt under solen (molnen). Sedan två dagar tillbaks så vet alla på jobbet att jag ska bli pappa. Det innebär att det inte pratas om något annat än barn här längre. Barn, barn, barn. Och så lite om jobbet förstås. Jag gillar det - dom kommer med en massa tips. Bra som dåliga. Men det är roligt hur entutiastiska alla är! :D

Nu ska jag jobba!

Igår fyllde Pappa Tor 23 år, men vi tjuvstartade firandet redan i fredags genom att åka hem till Pappa Per - min pappa vill säga. Farfar Per borde jag väl börja kalla honom redan nu, så att jag har vanan inne när Emilia tittar ut. Kommer att bli en konstig omställning att kalla honom för farfar!

Hur som helst var det roligt att komma dit - Konrad pratade en massa om datorspel, och farsan snackade om barngrejer och bjöd på Tacos. Dessutom så snodde Andra och Simona Linn från mig. Vad dom pratade om har jag inte en aning om, men Linn verkade ha kul i varje fall. Det är konstigt, Simona är livrädd för min men Linn fungerar hur bra som helst. Jag tror att Simona tycker bättre om Linn än om mig.

Sedan fortsatte firandet på lördagen (med en Paus på Viking-terminalen där vi träffade Linns Maria), för att avslutas med mat hemma hos mamma på födelsedags-söndagen. Det var trevligt det med, framförallt att farmor kunde hålla sig i skinnet och bara säga snälla saker. Hon kanske till och med menade allt bra hon sa!

Annars då? Linn stod för sötaste presenterna - en biljett på Kitteltid. Och Emilia, vad hon gjorde det har jag skrivit om. Och idag sparkade hon mig ännu hårdare!

Igår efter när vi kommit från födelsedagsfirandet hemma hos mamma så hände det. Efter att ha sovit hela dagen vaknade Emilia till och kände för att fira PappaTors födelsedag hon med. Så när vi satt framför TVn fick jag äntligen känna när den lilla flickan sparkade till mig på lillfingret. Det kändes knappt mer än en superlätt liten stöt. Men den var absolut där. Söta lilla tokunge!

Nu längtar jag bara efter att få känna det igen! Och igen! Värsta häftigt att få sån kontakt med någon som inte ens har fötts än. High Five liksom! Hon är en riktigt Rockstar.

Dom senaste dagarna har Emilias sparkar börjat kännas genom magen - eller det är i varje fall vad mamma Linn säger. Själv har jag inte fått känna något, även fast jag legat med handen på hennes mage flera gången. Det verkar som om min stora hand skrämmer den lilla busungen.

Hittills har det inte gjort mig så jättemycket att jag inte har fått känna något - jag kommer ju få känna henne längre fram tänker jag. Hon kommer ju att vänja sig vid min hand på magen, och även om hon inte gör det så kommer hon ju ut någon dag.

Det är alltså så jag tänkte fram till för någon timma sedan. Det var innan lillflickan började leka karate i mammas mage, och jag plötsligt fick världens klump i halsen.

Jag kommer ju faktiskt att känna vår lilla flicka. Genom några lager hur och mage så kommer jag känna min dotters sparkar och slag. Det är det närmaste jag kommer att komma henne innan hon trillar ut ur mammas mage. Jag läntar efter att få känna dom där små fladdrande slagen kittla i handflatan. Nästan lika mycket som jag längtar efter att få bysa med hennes små bebisfingrar.

Imorgon så skulle vi gå på hjärtljuds-undersökning och få lyssna på vår bebis, men nu har dom ställt in det. Barnmorskan som vi skulle till hade tydligen fått någon depression efter att hennes man dog (stackars!), och det betyder att vi måste vänta på att någon annan barnmorska på samma ställe får tid...

..men nu hade vi sån tur att vår nya barnmorska hade tid redan idag. Helt kul, även om det kanske inte var helt klockrent för mina planer på jobbet - jag som just tagit ledigt för morgondagens ultraljud. Men Magnus-chefen var förstående och lovade att släppa iväg mig ändå. Great!

Så nu ska ska svälja mina sista tuggor hamburgare och börja jobba extra duktigt! Måste ju kompensera för den tid jag missar, och jobbar jag duktigt nu blir det mindre att jobba ikapp ikväll!

Nu ska jag ut och rasta min fästmö!

Efter att ha lämnat fästmön hemma hela dagen har hon blivit väldigt rastlös. Det betyder att jag måste ut och rasta henne ordentligt om hon ska kunna sova. Men en fästmö är inte som en hund eller något annat husdjur som nöjer sig med den fysiska aktivitet som en långpromenad för med sig. En fästmö måste stimuleras intelektuellt också.

Därför planerar vi att eventuellt leta efter Cellofan. Cellofan är inte kräm mot celluliter som man först tror på namnet, utan det är plast man slår in presenter i. Linn har pratat om sån plast väldigt länge. Jag älskar Linn, så nu vill har hitta plast åt henne. Det går rykten om att sådan finns i Solna Centrum, kanske är det dit vi ska?

Nej, nu tror jag att hon börjar bli färdig inne på badrummet. Bäst att sluta skriva innan hon anar oråd!

På söndag fyller jag visst 23 år, och helt ärligt så känns det inte så väldigt spännande alls. Men det innebär i varje fall att hela tjocka släkten - mamma, pappa och farmor/farfar - vill fira mig på något sätt. Och med skilda föräldrar så innebär det ju en hel helgs nöjen.

Redan på fredag är det dags att åka hem till farsan. Där ska det bjudas på Tacos, och snackas lite skit. Förmodligen kommer Konrad vilja visa något datorspel. Det ska nog bli ganska så mysigt.

Och sedan på söndag ska vi hem till mamma, där farmor och farfar möter upp med tårta. Det ska också bli trevligt. Bara farmor kan hålla sig i skinnet och inte börja säga för mycket konstigheter om hur det är att vara gravid. Skulle inte alls förvåna mig om hon har något småländskt lantis-recept på hur man får ett barn med extra vita tänder eller något sånt. Jag hoppas bara att hon håller det recepter för sig själv.

Jag har hört att många män brukar säga att de 9 månaderna deras fruar/flickvänner/sambos varit gravida är de lyckligaste månaderna i deras liv. Nu förstår jag dem.

Inte nog med att man är världens lyckligaste som ska bli pappa - under 9 månader får man dessutom chansen att äta och dricka precis vad man vill. För under nio månader får man än sambo som är precis lika tokig i konstiga maträtter och godsaker som man själv är. Och det gör att man kan spendera dagarna precis som man själv vill. Det gjorde vi igår.

Direkt efter jobbet snodde vi min mammas bil för att åka och handla. I kikaren hade vi fyra saker: Chicken Nuggets, Klyftpotatis, Julmust och Vinägerchips. Chicken Nuggets och Julmust var Linns cravings, medan jag stod för behovet av Klyftpotatis och Vinägerschips.

Resan tog oss till Ica Maxi Solna (Chicken Nuggets och Klyftpotatis), PrisXtra Hallonbergen, Coop Konsum Hallonbergen (Vinägerchips), och slutligen Willys Rissne (Julmust). En helt sjuk och idiotisk resa för lite godsaker. Helt underbart, jag vill åka ut ikväll igen!

Idag känner jag mig töntig.

Någon kanske skulle säga att jag är omtänksam eller rentav en svärmorsdröm (hej Lena), men själv känner jag mig mest alldeles förjäkla töntig.

Saken är den att min Wendel inte sitter uppe vid msn än. Och jag vill tänka att det är väl ingenting konstigt med det, att - fan vad skönt att hon har tagit sovmorgon. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite orolig. Hon är ju gravid, och tänk om hon vaknat och mår jättedåligt? Hon kanske har ont någonstans, mår illa eller känner sig sjuk. Eller har svalt en fluga.

Fy, jag gillar inte att vara en sånhär svärmorstönt (hej igen). Men om flickan inte är vaken snart så kommer jag ringa och väcka henne så att hon får något att skratta åt. Dumma gravida älskling som har gjort mig till en kärring.

Med risk att vara lite för lik Nils* måste jag skriva några rader om min flickväns fantastiskt och helt tokiga besatthet vid julen, och allt som har med den att göra.

Redan för någon vecka sedan började det, när jag för första gången lade märke till att hon tjuvlyssnar på julmusik. Ungefär som en småflicka tjuvröker sitter Linn och tjuvlyssnar på julmusik när hon tror att jag inget märker. Men ibland händer det att jag hör några toner av Eviga natt eller Bjäller klang innan hon märker att jag håller på att smyga sig på henne. Jag brukar låtsas som ingenting. För att det inte ska bli några missförstånd. Det blir ju lätt det när det handlar om sånahär känsliga ämnen, och framförallt då hon är gravid.

Nu imorse hände slutligen det jag väntat på enda sedan jag hörde de första jultonerna. Linn fick det där lite knasiga uttrycket i ögonen, och sedan gick allting väldigt fort. Listor skrevs, bilder ritades, siffror räknades, ännu fler listor skrevs och ströks över igen, och helt plötsligt var hela julen planerad in i minsta detalj. Där ska matbordet stå, där ska bufén stå, där ska ska adventsljusstaken stå (med kottar i mossan). Ja, på mindre än två timmar så vet jag precis allt om hur hela December månad kommer att se ut.

Det hela var väldigt skrämmande, jag har aldrig hört någon prata så fort tidigare. Men samtidigt var det faktiskt ganska mysigt, jag tror nog att det kommer att bli en fin jul.

*Nils är Blondinbellas sambo. Han skriver aldrig något annat än henne. Han är en riktig toffel.

Det var i förrgår kväll som jag fick den lysande idé som mycket väl kunde tagit livet av mig om jag inte haft lite tur. Istället släckte jag bara ner halva kista, typ.

Allt hade sin början i att vi skulle ladda ner en torrent till datorn, men som envisades med att gå något alldeles otroligt långsamt.

"Men det här löser jag," utropar jag i desperation och plockar fram världens längsta nätverkssladd ur väskan. "Med den här behöver vi inget trådlöst internet på TV-datorn."

Men att dra en sladd genom hallen och rakt genom vardagsrummet, det blir fult. Hmm. Kanske att jag kan lösa det problemet med ett litet hål i väggen? Ett litet hål precis där uppe i hörnet där ingen ser om jag borrar eller inte. Det verkar som en alldeles kalasbra idé.

På med tofflorna och fram med slagborren. Jag känner mig som en kung, precis som jag alltid gör när jag får borra. Brum-brum låter borren när jag placerar den mot en ful plastlist plastlist uppe i hörnet av väggen. Ingen kommer nånsin bry sig om ett litet hål här.


Brum-brum säger borren. Sen slår det ut en gnistra ur väggen, och plötsligt står jag i kolmörker och känner mig inte alls särskilt mycket som en kung längre.

I efterhand förklarar elektrikern att jag borrat sönder tre kablar, och att jag lika gärna kunde ha tagit livet av mig. Nej, jag kanske inte är så värst manlig med min borrmaskin trots allt.

Jag vet att jag råkade utlova en del action i gårdagens senaste blogg - och det löftet tänker jag infria. Men inte riktigt just nu. Istället ska jag skriva om ett ämne som ligger mig väldigt nära om hjärtat. Konsten att torka en smörgås i ansiktet.

Igår handlade mitt problem om AXAs GI-Ruta, världens kanske hemskaste frukostbröd. Men fästmö räddade mig från det problemet genom att köpa nytt bröd åt mig. Idag handlar mig problem istället om att jag är alldeles för lat för mitt eget bästa. Alldeles, alldeles för lat. Men är man uppe före 6 för att gymma, då händer det att man känner sig tröttsig.

Hur som helst var jag inte alls sugen på leverpastej till frukostbrödet idag. Inte för att jag ogillar smaken, utan för att det verkade som en oöverkomlig anträngning att faktiskt behöva bre på pastejen på smörgåsen. Istället hittade jag lösningen på mitt problem i en tub mjukost som Linn brukar använda som pålägg.

- Det här är nog gott. Och jag kommer inte behöva bre ut det, tänker jag.

Sanningen är att tuben med ost skapade bara korvar med mjukost på brödet, så i slutänden av jag tvungen att använda en kniv för att bre ut det på smörgåsen ändå. Och när jag smakade upptäckte jag att.. hoppsan, det här tycker jag inte alls om.

Så nu har jag suttit här och behandlat mina smörgåsar med snytpapper i hela ansiktet. För att tunna ut lagret med knasig ost på smörgåsen alltså. Hoppas att det blir godare såhär.

Så dagens tips: Ät det du gillar, inte det som verkar lätt.

Idag passade jag på att berätta för chefen att jag ska bli pappa.

Det kanske inte låter som något värst spännande, men på sätt och vis var det lika nervöst som det var att berätta det för morsan och farsan. Ur ett personligt perspektiv spelar det väl ingen roll vad chefen tycker, men ur ett ekonomiskt och karriärsmässigt perspektiv är chefens åsikt en av de absolut viktigaste.

Han verkade tycka att det var roligt - han började snacka en massa om sina egna barn, och hur hans tjej reagerat på olika saker när hon var gravid. Kind of kul, nu är man än i "pappa-gänget" på jobbet.

Nej, nu ska jag sova!
Imorgon ska jag blogga om hur det gick till igår när jag kunde tagit livet av mig, och hur jag fick strömmen att gå i hela lägenheten. Och om det inte låter spännande kanske jag hinner med några rader om min farmors syn på att jag ska bli pappa. Don't miss out on anything!

Igår fick vi veta könet på vårat barn, och det kommer att bli en flicka. Precis som jag trott hela tiden. Mest för att Linn tjatat om att hon tror att det kommer bli en pojke.

Ska bli väldigt häftigt att försöka ta hand om en liten tjej. Alla säger ju att tjejer ska vara så mycket lättare att ta hand om - att dom är lugnare, sover mer, och snällare i ren allmänhet. Jag hoppas att det stämmer.

För att ta hand om en tjej kommer känns nästan lite extra svårt för mig: jag har ju inte en aning om hur tjejer fungerar. Dom första åren är dom precis som killar, säger farsan som ju har viss erfarenhet av det här med barn. Men jag tycker ändå att en tjej verkar lite läskigare. Jag har aldrig varit tjej.


Men just för att det är lite extra läskigt så ska det blir lite extra spännande också. Jag längtar efter den här utmaningen! Längtar efter Emilia.

Igår var vi på ultraljudet, och väl på plats i väntrummet får jag erkänna att det började pirra lite i magen på mig. Riktigt varför vet jag inte, men jag fick en liten försmak av att det här faktiskt är på riktigt.

När vi väl ropades in till Ultraljuds-tanten så gick allt väldigt fort. Upp med tröjan och ner med kjolen på Linn, och sedan sprutade dom något som såg ut som 1dl hårgele på hennes mage. Fem sekunder senare låg vårt barn och sprattlade på TVn.

Det var alldeles galet häftigt. Jag kunde se ett litet hjärta slå, och jag kunde se två små perfekta händer dansa kycklingdansen (för jag har aldrig sett någon sprattla så mycket som vår sötnos gjorde där i magen).

Väldigt häftigt hur ultraljudsbilderna blev också.. inte alls sådär som man är van att vanliga fotografier ser ut, att man ser utsidan. Istället visade ultraljudsbilderna vårat barn lager för lager, som om det var halvt genomskinligt eller något sånt. Jag har aldrig sett något liknande. Jag var helt fast.


Vårt barn är hur som helst helt friskt, och planerat att komma till jorden den 12:e Mars 2009.

Könet då? PappaTor och Lodjurets Blogg kommer gå ut i ett gemensamt pressmeddelande om detta senare under dagen.

PappaTor synar: AXAs GI-ruta, får man verkligen sälja sån skit? Köpte ett paket av AXAs bröd med namnet GI-Ruta. Till formen ser dessa GI-Rutor precis likadana ut som AXAs polarbröd-kopia Fullkorns-Ruta.

Där slutar dock likheterna. Där Fullorns-Rutan är alldeles fantastiskt gott smakar GI-Rutan som en blandning av sågspån och mjöl. Det går knappt att tugga på, och det är ännu svårare att svälja.

PappaTor rekomenderar inte AXAs GI-Ruta. Annat än som ett slags elakt skämt mot en illa uppskattad bekant.

Om några timmar ska jag få träffa mitt barn för första gången. I varje fall nästan.

Klockan 14.00 är vi inbokade hos Ultragyn på Odenplan, och där ska vi få se vårat barn för allra första gången. Det ska bli alldeles otroligt spännande. Att äntligen få se våran unge. Helt otroligt!

Det borde nog kännas nervöst såhär timmarna innan, men det gör det faktiskt inte. Förmodligen beror det på vad jag skrev här i bloggen förra veckan - det känns fortfarande ganska overkligt. Linn är skitnervös att någonting ska vara fel, men jag kan inte riktigt känna det än. Tror att det är först när jag ser vårat barn där inne som jag kommer kunna bli nervös på riktigt. Innan dess vet jag ju inte riktigt vem jag ska vara orolig för.

Förhoppningsvis kommer vi hem med ett par bilder. I sånafall lägger jag upp dem här på studs.

Jag är dåligt på att göra ingenting. På helgerna känner jag alltid något konstigt behov av att försöka hinna med så mycket som möjligt. Det är som om helgen på något magiskt sett ska bli längre och mer betydelsefull om jag lyckas pressa den full av onödigt görande.

Den här helgen har inte blivit sådan.

Idag har jag - vi - inte gjort någonting alls. Vi har sett en 4-5 avsnitt av One Tree Hill, vi har bakat brownies, och vi har badat bubbelbad. Men other than that nada. Jäkligt skönt faktiskt.

Nu ska jag ladda ner Pinoccio. Och så köpte jag Nyckeln till Frihet på Ica idag.

Varje morgon när Voff vaknar brukar den lilla pojken ge Voff mat. Men en morgon när Voff vaknar så är den lilla pojken inte där.

Först tror Voff att han kanske har vaknat för tidigt, så han lägger sig i korgen igen. Men hur Voff än vrider och vänder på sig kan han inte somna. Han är alldeles för hungrig.

Till slut bestämmer sig Voff för att gå upp i varje fall. Den lilla pojken kanske väntar på honom nere i köket tillsammans med husse och matte.

Voff reser sig ur korgen och går bort till trappan. Varje trappsteg är lika högt som Voff är lång, och Voff har aldrig gått ner för trappan tidigare. Men Voff är en modig hundvalp, så det går bra ändå.

När Voff äntligen kommer ner för trappan har han blivit han ännu hungrigare. Men i köket är det tomt. Den lilla pojken stol är tom, och husse och mattes stolar är också tomma. Vart har alla tagit vägen?

Först går Voff till den lilla pojkens sovrum, men det är ingen där. Sedan går Voff till badrummet, soffan i vardagsrummet och till slut in i husse och mattes sovrum. Men den lilla pojken är borta, och husse och matte är också borta.

Nu blir Voff ledsen. Den lilla pojken är borta. Husse och matte är borta. Och dessutom är Voff jättehungrig nu. Magen kurrar så att det riktigt ekar i det lilla huset.

Just då, när Voff är som mest ledsen märker han att dörren ut till trädgården står på glänt. Och är Voff riktigt, riktigt tyst, då kan han faktiskt höra den lilla pojkens röst ute i trädgården.

Med full fart rusar Voff fram till dörren och sticker ut nosen genom dörrspringan. Men springan i dörren är för liten för att Voff ska komma ut. Hur ska Voff göra för att komma ut?

Först försöker Voff att skälla, så att den lilla pojken ska komma till honom. Men ingen hör Voff när han skäller. Voff är så liten att han inte kan skälla lika högt en stor hund. Finns det något annat sätt att komma ut, undrar Voff.

Voff funderar och funderar, och tillslut kommer han på det. Han har sett hur husse och matte använder en spak på dörren för att öppna och stänga. Bara Voff når upp till den spaken kan han också öppna dörren.

Först ställer sig Voff på baktassarna och sträcker sig mot spaken. Men hur mycket Voff än sträcker på sig når han inte. Spaken sitter för hugt upp. Hur ska Voff göra för att nå upp till spaken?

Voff funderar och funderar, och till slut kommer han på det. Den lilla pojken har en stor bil på hjul. Voff knuffar på bilen med nosen och ställer den precis brevid dörren. Sådär, nu behöver han bara ställa sig på bilen och öppna dörren.

Att stå på bilen är inte så lätt som Voff hade trott. Hjulen gör så att bilen rullar undan när Voff klättar upp på den. Först rullar bilen åt höger, och sedan åt vänster, och båda gångerna ramlar Voff ner. Men Voff är envis och ger inte upp. På tredje försöker lyckas han nå upp till spaken och öppna dörren.

När Voff öppnar dörren trillar han rätt ut på husse och matte som är på väg in från trädgården.
- Men titta Voff har hittar ut helt själv, ropar husse och skrattar.
- Vi skulle just in och hämta mat till dig, förklarar matte.

När den lilla pojken hör husse och mattes rop kommer han också springande, och nu vill alla klappa på Voff.

Snart sitter hela familjen ute i trädgården och skrattar. Och gladast av alla är Voff, för nu vet han att husse och matte och den lilla pojken aldrig skulle överge honom.

Nu har jag ordern kommit från hon som bestämmer här hemma. Det är dags för mig att vässa tangentbordet, och stretcha hjärncellerna. Jag ska försöka skriva en barnsaga.

En gång i tiden, för inte allt för många år sedan, vann jag ju en och anna novell- och dikttävling, och även om jag inte tycker att litteratur är något man kan tävla i så borde det ju betyda att jag är ganska bra på det jag gör. Jag tror faktiskt att jag fortfarande finns till salu i en och annan bokaffär.

Hur som helst så blir det här något helt nytt för mig - att formulera mig så att småbarn ska förstå det jag skriver. Anpassa hela sagan så att den ska läsas högt. Så att det blir spännande och gripande utan att det för den skull varken är krångligt, elakt eller direkt läskigt. Vilken utmaning!

Jag har redan min första historia i huvudet - och om tvättid, idol och andra dumheter inte kommer ivägen så ska jag försöka sätta historien i print. Önska mig lycka till.

*http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185171042
Undrar om jag har kvar den här hemma någonstans, eller om morsan har det? Eller farsan? Jag minns att jag hade 2 exemplar en gång i tiden. Ska nog ringa min gamla skola och höra om jag kan få sno ett exemplar därifrån, dom köpte in sjukt många en gång i tiden.

På tisdag nästa vecka är det dags att gå på ultraljud, och då får vi äntligen se vår bebis!

Det ska bli precis hur roligt som helst, att få se den pyttelilla människan som växer där inne i Linns mage. Men samtidigt tror jag att det kommer vara förbannat läskigt också. Linn har ju haft hela graviditeten på sig att förbereda sig på att bli förälder. För henne blev det verklighet samma dag som hon började bli illamående, få humörsväningar och bebis-put på magen.

För mig har det inte riktigt blivit verklighet än - det jag har fått uppleve är mest symptomen på Linns graviditet. Att hon mår illa oftare, att hon hatar, älskar och är arg, lycklig och ledsen med en helt ny intensitet. Men det enda som egentligen kunnat påminna mig om att jag ska bli pappa är en pinne som Linn pissat på, och en liten-liten putning på hennes mage. Så för mig är det är med att bli pappa inte riktigt verkligt än, än så länge har jag bara en gravid fästmö.

Jag misstänker att det kommer ändras på tisdag, för då kommer jag inte längre bara ha en gravid fästmö - då kommer jag att ha ett barn också. En liten rackare som simmar omkring därinne. Det ska bli spännande att se hur jag reagerar på det!

Dessutom så är ju ultraljudet läskigt av andra skäl - nu får vi se om barnet mår bra eller inte. Såklart att det kommer vara friskt. Men ändå. Det kommer vara ännu mer såklart när vi ser det.